clarities.blogg.se

Ellie's POV

På en hög kulle med extremt välskött gräs, sånt där grönt gräs som ser så magiskt ut, stod det. Huset alltså. Niall Horan's lyxvilla. Jag förstod att det var Nialls hus redan när vi åkte uppför backen. De finaste husen ligger alltid på toppen av en kulle.

”Wow.” andades jag.

Harry klev ur bilen och klickade in en kod i en såndär liten stolpe. De norma grindarna öppnade sig mer ljudlöst och smidigt än vad jag hade väntat mig.

När Harry hade stängt av motorn och betraktade mig med ett flin, kunde jag ta en närmre titt. Två våningar med vad som såg ut att vara minst 20 rum. Det var dubbelt så stort än vad jag hade tänkt mig, och tro mig, jag hade tänkt att det skulle vara en kolossal lyxvilla. Jag överdriver inte när jag säger att det var ett manshion.

Det var modernt också. Sådär vitt och fräscht som kändisar bor i, enkla detaljer och kvadratiskt. Jag fortsatte glömma att det var världskändisar jag umgicks med.

Harry öppnade dörren åt mig och jag klev ut på uppfarten. Jag släppte inte blicken från huset och munnen gapade fortfarande. Jag var inte van vid detta ännu. Harry började gå mot huset och jag tog två snabba skutt fram och fattade tag i hans trygga hand. Han stannade upp av min beröring och gav mig ett varmt leende. Det var bara ett sådant Harry-leende som kunde få mig lugn och säker. Det här skulle gå bra. Var bara dig själv.

Två pling på dörrklockan vid sidan av den stora glasdörren tog det innan vi kunde höra någon springa mot dörren, som sekunden efter öppnades häftigt. Framför mig stod en blond irländsk kille – Niall Horan. Den allra första tanken som slog mig var hur gullig han var. Han var nästan ett huvud längre än mig därmed ungefär lika lång som Harry. Flinet på hans läppar gjorde mig faktiskt mer självsäker än osäker. Han hade en vibe med charm som på något sätt gjorde mig bättre till mods. Niall såg inte bara snäll ut, han var det.

”Well hello there.” sa han åt mig och gav mig en stor kram. Jag hade självklart väntat mig en handskakning men han verkade helt klart känna igen mig.

”It's nice to finally meet you Ellie. I'm Niall.”

”I know who you are.” flinade jag nervöst. Niall skrattade.

”I feel like I already know you Ellie. Harry has been going on and on about you--”

Harry, som stod tätt intill mig, harklade sig för att avbryta Niall som började skratta. Harry blev genast klarröd i ansiktet och tittade ner i marken. Jag skrattade åt Niall's påstående och blev helt varm inom mig samt röd i ansiktet jag med.

”Come on in.” Niall avbröt den lite pinsamma stämningen och tog ett steg åt vänster för att vi skulle kunna komma in.

Inuti huset var det bokstavligt talat kaos. Jag kom ihåg att Harry hade nämnt någon om en fest. Det första som man la märke till var alla blå plastmuggar som låg överallt – på golvet, på soffan, trappan, till och med i blomkrukorna. Spritflaskor var likaså utspridda och toapapper med.

”Wow.” andades jag när jag följde Harrys exempel och tog av mig skorna.

Jag blev snarare ledsen över att jag inte varit där igår, än äcklad av doften av sprit och rök. Jag var inte någon partypingla själv, jag hade inte varit på många fester eller klubbar, men för varje dag som gick blev jag mer och mer taggad på utelivet och att festa.

Niall skrattade och gick mot köket, jag och Harry följde efter.

”I'm sorry Ellie, I know it's a mess. I threw a party last night and well... I haven't taken the time to clean yet.”

Det var nu jag märkte att hans röst var hes, som på morgonen, och att håret var rufsigt och ostylat. Han hade inte sett så trött ut när han öppnat dörren någon minut tidigare. Men Niall är en sån person som sprider glädje och är trevlig, även om han är bakis.

Jag skrattade.

”Harry told me about that.”

”He did? Why didn't you guys come? It actually turned out to be a really great party.”

”Something came in the way.” mumlade jag.

Flashbacks av Nates hårda armar om mig och hans mörka ögon som borrade rakt in i mig fick mig att rysa till. Niall märkte att något hade hänt, men han var inte påflugen nog att fråga vad det var, vilket gjorde mig glad. Niall är en väldig människokännare och han verkade förstå att jag inte ville prata om det.

”Well, I can throw one tonight again.”

Först trodde jag att han skojade, men flinet på hans läppar tydde på att han var ute efter att få mig på bättre humör, och om en fest var det som fick mig att må bättre, skulle han ha en, för sån var Niall märkte jag redan då.

Jag sken genast upp och tankarna om Nate flög ut genom köket. Jag var faktiskt nog riktigt taggad på att supa mig full och glömma mina problem.

”That would actually cheer me up.” utbrast jag och log.

”Well then, I'm having a party!” Niall var minst sagt lika taggad som jag.

Harry som hade varit tyst fram tills nu, harklade sig.

”That actually sounds like fun.” Det var nästan som att han mumlade för sig själv. ”Where is Louis, Zayn and Liam?” frågade han sedan.

”They're in the pool.”

Pool? Niall hade en egen pool? Varför förvånade det mig ens?  

Jag är tillbaka! Vad kul att det är så många som fortfarande finns kvar hä Hann inte göra några bilder, hoppas ni blir nöjda vilket fall!:) 

Jag började ta av mig mina kläder tills jag bara låg där i ett linne och underkläder såklart. Jag kan inte neka att det kanske var lite awkward. Men jag orkade verkligen inte bry mig. Jag var trött och ville sova.

”Eh..” Harry harklade sig. Jag såg nu att även han bara stod i kallingar. ”You take the bed. I'll sleep on the couch.”

”Harry stop it. You're sleeping here.”

Jag slog med handen på täcket och log. Han log tillbaka åt mig och slängde sig direkt i sängen. Jag insåg nu att lamporna redan var släckta. Jag antog att jag redan vant mig vid mörkret. Jag la mig mot kudden och blundade. Jag kände några varma armar krama om mig och jag flyttade mig närmre honom.  

 Ellie's POV

När jag vaknade på morgonen så var det bokstavligt som om gårdagen inte hade inträffat. Som att allt varit en lång och mörk mardröm. Men när jag sedan upptäckte att jag befann mig i bland Harrys mjuka lakan, i Harrys lyxsvit, kom jag på att allt var verklighet.

Jag vände mig om och gav ifrån mig ett stön för smärtan i min kropp. Jag kunde fortfarande känna ömheten i armarna från Nates hårda grepp om mig. Antagligen hade jag blåmärken lite här och där också. Jag noterade att Harrys plats bredvid mig var tom. Då kände jag genast att det var kallare i sängen på grund av han inte var närvarande.

I nästa sekund hörde jag en dörr öppnas och jag vände hastigt på huvudet för att se Harry komma ut ur badrummet i endast en vit handduk. Han kliade bland de blöta lockarna och tog några steg mot mig.

Min blick fästes genast på hans magrutor och jag när min blick väl var där gick det inte att slita bort den. Jag insåg inte att jag gapade för fullt förrän Harry tog mig på bar gärning. Han sa inget, utan han harklade sig bara innan ett skratt lämnade hans strupe. Jag stängde igen mina läppar och mina kinder blossade genast upp i en klarröd ton.

”Don't worry.” skrattade Harry och satte sig på sängkanten. ”I'm all yours.”

Att bara höra honom säga det var en ny sorts uppenbarelse. Och obeskrivlig känsla. Jag var hans. Han var min. Bara min. Tillslut var det vi. Jag bet mig i underläppen och mumlade för mig själv ”You're mine.” innan jag log.

Harry började satte på sig samma blåa skjorta och tighta jeans som han hade burit igår. Fast när jag tittade närmre såg jag att jeansen inte hade några väck eller hade en aning grå ton och fläckar på sig. De var rena. Jag insåg att han ägde tusentals just sådana där svarta byxor – han älskade dom.

”So, I think we should go over to Niall's.” sa Harry efter jag gått in på toan och bytt om till min klänning. Jag vågade inte byta om framför honom än. Det kändes bara konstigt på något sätt.

”His room?”

”No he doesn't live in the hotel. He has a house in Los Angeles. And last night he threw a party... so yeah, we should check on him.”

Jag kunde föreställa mig hur Nialls hus såg ut som ett bombnedslag vid det här tillfället. Även fast jag aldrig hade varit eller sett huset, poppade det upp en bild. Två saker var klart: han var känd och hade mycket pengar, därmed antog jag att det var en lyxvilla.

Jag insåg nu också att jag aldrig hade träffat någon av de andra killarna. Det hade gått två månader sedan jag träffade Harry och jag hade inte ens sett Niall, Louis, Liam eller Zayn. Tanken gjorde mig genast nervös på en kissa-på-mig-nivå.

”We don't have to.”

Harry avbröt mina tankar.

”What?”

”I just saw your facial expression and it looked like you don't wanna go over there.”

Han skrattade osäkert och inväntade mitt svar.

”No no no! It's not that I don't want to. It's just... what if they don't like me?” svarade jag osäker på om jag skulle erkänt det eller inte. Men nu var det gjort.

Harrys reaktion förvånade mig. Istället för att ge mig en orolig blick som jag hade förväntat, himlade han med ögonen tydligt.

”Ellie, don't say that! I know they'll love you. Don't worry about it.”

Han tog min hand och det fick mig fortfarande att bli lika varm som kokande vatten varje gång han rörde mig.

”Come on! It's time to give the paparazzis their daily dose of Hallie.” sa Harry och drog med mig mot dörren.

Jag skrattade och lät mina fötter släpas efter när Harry drog mig in i hissen.

”Is that what they're calling us?”

”Yes. It has a nice ring to it, right?”

Återigen brast jag ut i skratt och Harry stämde in. Plinget från hissen hördes och vi gick genom lobbyn där receptionisten log.

”Mrs Styles, miss Carter.” Hon nickade mot oss.

Det blev en chock för mig att receptionisten tagit sig tid för att lära sig mitt namn. Men då kom jag på att hon antagligen läste skvallerblaskor. Eller perezhilton. Eller andra webbsidor. Eller så hade hon sett oss på TV. För det var så det var. Vid det här laget var jag och Harry vad alla pratade om. Våra namn fanns överallt. Hela saken kändes inte verklig, men jag hade mer och mer börjat märka det. Vi var Hollywood's it-couple. Det var både skrämmande och kul. Harry var den roliga biten av det hela.

Ute på gatan var de väntande paparazzin inte någon stor chock för mig. Det hade blivit en vana. Harry hade sin arm om mina axlar och paparazzin skrek för fulla munnar. ”Ellie, Harry!! Where are you off to?!” Vi log mot dem, innan vi klev in i limousinen.

”Is it far to Niall's house?”

Sooo sorry guys! Det tog lång tid för mig att få ihop kapitlet men nu är det uppe! Har haft mycket i skolan därav den andra anledningen till försening! Förlåt! 

Kommentera åsikter, tack! Då ska jag uppdatera redan imorgon! 

Det var Harry. Jag tittade på Nate som verkade tänka ut sitt nästa steg. I nästa sekund var kniven tryckt mot min strupe. Det vassa bladet sved mot det bara skinnet.

”I know you're in there.” Kniven trycktes hårdare mot min hals.

”Answer him.” väste Nate och spände blicken i mig.

”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”

Mina ögon fylldes av salta tårar när jag insåg att situation inte hade förändrats. Harry skulle lämna, för att jag mot min vilja var tvungen att säga åt honom att gå. Allt jag ville vara att Harry skulle hålla om mig. Beskydda mig. 

”Just... please, open up.” sa Harry och vred på handtaget. Det var låst. Och jag var fast här inne med Nate.

”No. Just... leave” svarade jag och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Jag kunde inte hålla dem inom mig längre. Hela min kropp darrade.

”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade Harry och jag hörde fotsteg där ute som sedan upphörde.

I samma sekund hade det lilla hoppet jag nyss känt försvunnit.

(80 minutes earlier)

Harry's POV

Jag slöt ögonen och lutade huvudet bakåt i sätet. Chauffören hade öppnat den lilla rutan mellan förarsätet och passagerarsätet och han gav mig en frågande blick. Om jag inte hade helt fel, fick jag faktiskt för mig att han hade hört varenda ord av mitt och Ellies bråk.

”Sir?” sa chauffören tillslut, vilket fick mig att öppna ögonen.

”Drive to Simon's office, please.” fick jag ur mig automatiskt innan jag återigen slöt ögonen och hörde motorn starta och rutan mellan oss vevas ner.

Jag var en idiot. En idiot som inte kunde hålla munnen stängd. Allt på grund av en avundsjuka som var okontrollbar. Det var inte bara det som hade stört mig. Jag hade dessutom sett hur Mason hade tittat på Ellie. Som att han skulle få henne i säng. Och det var det som störde mig mest. Jag kände igen det, för att det var precis så jag hade sett tjejer innan jag träffat Ellie.

”We're here.” uppfattade jag chauffören säga och jag suckade.

Inte för att jag ville vara otrevlig, utan för att jag lyckades fucka upp det hela tiden. Det vill säg mig och Ellie. Jag vet inte varför det var så svårt för mig att bara säga hur det låg till.

”Thank you.” sa jag artigt innan jag öppnade dörren och klev ur bilen.

Simon pratade för fullt i telefonen när jag kom in i hans kontor. Med hjälp av hans kassa handsignaler uppfattade jag halvt att han menade att jag skulle stänga dörren och sätta mig ner. Jag gjorde som han ville och tog sedan upp mobilen i väntan på att hans samtal skulle vara över. Klockan var 18.06.

Ett sms väntade mig.

From: Niall Horan, 3 minutes ago

Are you and Ellie coming to my party tonight or what? Btw I saw the interview today and I have to say – WOW!! You guys are so in love!!!

Shit. Jag hade helt och hållet glömt bort Nialls fest. Det hade varit en händelserik dag, och helt ärligt skulle en fest inte passa helt fel. Och att introducera Ellie för alla, var något jag helt ärligt längtade efter. Jag bestämde mig för att köra hem till henne direkt efter att jag var klar här.

Den andra delen av Nialls sms var något jag inte orkade bry mig att svara på för tillfället, ändå kunde jag inte komma undan av att le för mig själv som en idiot. 

To: Niall Horan

We got in to a fight, but I'm going over to her house after I'm done with Simon to invite her. Well, maybe I should start with an apology first.

Simon fick min uppmärksamhet när han harklade sig.

”Sorry about that. It was the press. They've been calling non-stop since the interview today. They're calling you Hellie now.”

Simon slog sig ned i stolen mittemot mig och tog emot mina frågande blickar.

”Hellie?”

”Yeah. Your couple name. Harry and Ellie. If you put your names togeth--”

”Yeah, yeah I know what you.” mean avbröt jag.

Jag ville få det här överstökat och bege mig till Ellies hus. Simon slog ihop händerna och sprack upp i ett leende.

”Anyways, the interview was BRILLIANT! I didn't know you could act like that?”

Inte jag heller. Det var för att jag inte hade spelat. Jag är den sämsta skådespelaren någonsin. Det tog mig tio sekunder att komma på en tillräckligt trovärdig lögn.

”I took acting classes in middle school.” var det bästa jag kunde komma på på så kort tid. Det var faktiskt en ganska bra lögn måste jag medge. Ljuga var något jag faktiskt var bra på.

”Oh really? And Ellie was superb! It looked so real!” Det var äkta. Men det visste inte Simon ”Where is Ellie by the way?”

Jag blev lite smått panikslagen för jag hade inte en aning om vad jag skulle svara på det. Varför hade jag inte tänkt ut detta innan jag kommit in hit?

”She went home... She wasn't feeling very good.” sa jag tillslut.

Simon verkade köpa det och jag kunde pusta ut. Jag tar tillbaka det där med att jag är bra på att ljuga. För sanningen är att jag bara är bra på att ljuga för mig själv.

”Oh... Give her my best.” svarade Simon. ”So, I talked to the people in charge of your ”relationship”, they're the professionellals you know. People are just getting used to the idea of you and Ellie togheter, and the interview was the first step. The next step is that you post a picture of the two of you on instagram and twitter.”

Mobilen i fickan vibrerade.

From: Niall Horan, two seconds ago

You better bring her with you now Harry!!

Ett leende spred sig genast på mina läppar.

”I have to go now. But I'll make sure to post the picutre. Bye!” sa jag genast.

Jag hade lämnat kontoret innan Simon hade haft chans att ge mig ett svar. Nialls sms gett mig ett sorts ryck som gjort att jag var tvungen att åka till Ellie på direkten. Jag rivstartade motorn och körde mot Ellie hus. Jag körde till och med över hastighetsbegränsningen. Allt jag kunde hoppas på nu var att hon skulle förlåta mig.

Snabbt och smidigt parkerade jag bilen utanför Ellies dörr och nästan sprang upp för trappan. Där gav jag dörren tre hårda knackningar innan jag fixade håret och mjukade upp musklerna. Två sekunder gick. Tio sekunder. Sedan 30 sekunder. När en minut hade gått knackade jag igen, tre hårda slag denna gång också.

”Ellie?” sa jag tillslut.

Inget svar. Men jag var bombsäker på att hon var där inte. Jag såg inte några tända lampor eller tecken på att huset inte var tomt, men jag hade en sån stark känsla av att hon var där inne. Och att något var fel. 

”I know you're in there.” sa jag och inväntade ett svar, som tillslut kom 20 sekunder senare.

”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”

Något var fel. Riktigt fel. Det var inte bara det att hennes röst var osäker, det var också det faktum att om hon hade velat prata med mig, visste jag att hon inte skulle svarat allt. Ellie skulle låta mig stå där ute i flera timmar. 

”Just... please, open up.” 

Jag drog i handtaget, men såklart var det låst. Ellie bodde själv och låste alltid i och med att hon var otroligt rädd, det visste jag. 

”No. Just... leave” svarade Ellie. 

Nu var det kristallklart för mig att hon var otroligt rödd. Om jag kunde gissa rätt var någon där inne. Tanken på att någon skulle göra illa Ellie gjorde mig genast så arg. Jag behövde ta mig in, NU. Problemet var att jag inte visste hur jag skulle ta mig in.

Lyckligtvis fick jag en idé.

”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade jag lugnt och gick tydliga steg på platsen för att lura personen/personerna där inne att jag skulle gå därifrån. Men jag stannade på platsen och lyssnade.

Det första tio sekundrarna var det knäpptyst, men efter det kunde jag höra ljud där innefrån. Det var en mansröst.

I nästa ögonblick sparkade jag mot dörren så hårt jag kunde. Det var antagligen min frustration och ilska som var orsaken till att jag faktiskt lyckades sparka upp dörren. Det jag då såg bakom dörren var både skrämmande och upprörande. 

Framför mig stod Nate med en kniv om halsen på Ellie som såg så sårbar ut. Att se henne så gjorde mig ännu mer upprörd, vilket fick mig att spänna varenda muskel i kroppen. Båda två stirrade på mig som nyss hade sparkat upp dörren och orsakat ett högt ljud. 

Jag vet inte vad jag tittade på och ännu mindre vad som pågick. 

KOMMENTERA för mer, snälla! :) Vad tycker ni? 

Ellie's POV

Jag betalade den ovanligt vänliga taxichauffören och klev ut ur taxin. Mina fötter dödade mig. Varje gång jag bar höga klackar frågade jag mig själv varför jag ens brydde mig om att sätta på mig det, när jag visste konsekvenserna. Stora fotskador. Men jag hade trotts allt varit på en intervju i TV framför miljontals personer. Då kan man inte sätta på sig converse, speciellt när jag så gärna ville imponera på Harrys fans.

Jag förstod inte vad Harrys jävla problem var. Han gjorde mig galen på sätt han inte ens kunde börja att förstå. Det hade gjort ont att bli avvisad första gången. Och jag var livrädd över att bli avvisad igen. Jag kom på mig själv med att sakna Harry. 

Jag tog av mig klackarna och gick barfota mot mitt hus. När jag svepte med blicken mot mitt hus såg jag att det satt någon på trappan utanför min port. När jag såg vem det faktiskt var ryggade jag tillbaka, samtidigt som en rysning for genom min kropp. Det var Nate.

”What are you doing here Nate?” lyckades jag få ur mig och låta hel-lugn. Även fast det skrek någonstans inom mig. Att se honom gjorde mig rädd, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Nate tittade upp på mig som nu stod framför honom. Men jag höll mig på avstånd. Jag stod inte så där nära som jag brukade stå Harry när vi pratade. Jag önskade att Harry var här nu.

Nate hånflinade mot mig, vilket orsakade ännu en rysning i min kropp.

”What? Can't an old friend just stop by to say 'Hello'?”

Jag stirrade uttrycktlöst på honom. Jag ville inte att han skulle kunna tyda att jag kände mig hotad.

”We're not friends. I haven't seen you in over a year, and now I get two visits from you in less than a month?”

Han skrattade och ställde sig upp. Sedan tog han tre stora steg mot mig, så jag var tvungen att backa. Hjärtat i bröstet slog snabbare än någonsin och min andetag blev snabbare. Jag ville bara springa där ifrån. Men det här var faktiskt mitt hus.

”Okay, you're right. I'm here for something else.” Nate tog ytterligare ett steg mot mig och rörde vid min arm. Jag huttrade till. ”we haven't hooked up in a while... So I thought...” sa han med bestämd röst.

”No, Nate.” Jag slog av hans hand från min arm för att visa att jag inte var rädd för honom. Vilket jag var, men han skulle inte knäcka mig. ”I have a boyfriend. And I don't do that anymore.”

”Oh Ellie, come on.” pressade Nate och la handen på min arm igen.

Jag ignorerade honom och gick med snabba och bestämda steg förbi för att låsa upp ytterdörren. Det måste varit ett mirakel för jag lyckades få in nyckeln och låsa upp den även fast mina händer darrade som aldrig förr. Jag skulle precis stänga efter mig, men hann inte innan Nates sko stoppade dörren från att slå igen. Fan.

”What the hell?” skrek jag. ”I said NO.”

Jag försökte låta självsäker, men min röst skar sig i sista meningen. Han visste att han gjorde mig rädd, vilket var en fördel. Nate sparkade upp dörren och jag backade bakåt och åskådade honom slå igen dörren och vrida om låset. Det var kört.

Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag ångrade att jag inte följde med Harry till Simons kontor nu.

”Well, I don't take no for an answer.”

Nates röst var mörk och hotfull. Jag visste redan nu att jag inte skulle kunna ta mig ur det här. Han var större och tre gånger starkare än mig. Han började gå mot mig och jag vacklade bakåt tills jag tillslut ramlade i trappan.

Jag kunde knappt inse att den killen jag en gång faktiskt hade varit bra kompis med, hade förvandlads till ett monster jag nu var rädd för. 

”Can you please leave my house. I'll call the police.” vädjade jag och tog upp iphonen ur fickan och skyltade med den.

Nate blev fullkomligt rasande av synen. Han slog telefonen ut min hand innan jag ens hann blinka.

Då såg jag att något glittrade i handen. Han hade en kniv. Jag hajade tillbaka av rädsla. 

”Now you're gonna do as I say or there will be consequences.”

Han nickade mot kniven i handen och jag kunde känna gråten i halsen. Vad skulle hända nu? Antagligen skulle Nate våldta mig. Och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

Jag kände hans grova händer om mina armar. Sedan hörde jag ett ljud. Jag insåg inte att någon knackade på dörren förrän jag såg paniken i Nates ögon.

”Ellie?” sa en hes röst.

Det var Harry. Jag tittade på Nate som verkade tänka ut sitt nästa steg. I nästa sekund var kniven tryckt mot min strupe. Det vassa bladet sved mot det bara skinnet.

”I know you're in there.” Kniven trycktes hårdare mot min hals.

”Answer him.” väste Nate och spände blicken i mig.

”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”

Mina ögon fylldes av salta tårar när jag insåg att situation inte hade förändrats. Harry skulle lämna, för att jag mot min vilja var tvungen att säga åt honom att gå. Allt jag ville vara att Harry skulle hålla om mig. Beskydda mig. 

”Just... please, open up.” sa Harry och vred på handtaget. Det var låst. Och jag var fast här inne med Nate.

”No. Just... leave” svarade jag och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Jag kunde inte hålla dem inom mig längre. Hela min kropp darrade.

”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade Harry och jag hörde fotsteg där ute som sedan upphörde.

I samma sekund hade det lilla hoppet jag nyss känt försvunnit.

Spännnande?

Jag blir jätteglad när ni kommenterar och så inspirerad att skriva mer! Fick en gång väldigt många kommentarer på ett kapitel och direkt fick jag inspiration till att skriva tre till kapitel på direkten, så det hjälper verkligen! Nu har jag nämligen inga färdiga kapitel kvar. 

Kommentera gärna åsikter! 

Är det något som saknas?

Vad tror ni kommer hända? Osv. 

Tack! :) 

”Harry, can you tell us what you like about Ellie?” pep Candice.

Jag kunde känna Harry stelna till för ett ögonblick bredvid mig. Jag la min hand på hans knä och det verkade lugna honom. Jag trodde att han inte var skrämd för intervjuer?

Harry vände sig mot mig innan han tveksamt öppnade munnen.

”Well... I love her smile.” började han och hela publiken tjöt ett 'awwww' samtidigt som mina kinder hettades upp. Fan. ”and I like that I truly can be myself around her.” fortsatte Harry. ”And she makes me a better person. In her presence I feel complete.” avslutade han med ett leende och då slog det mig att Harry precis hade sagt vad jag kände för honom.

Ropen och applåderna från publiken slöts ute ur mitt huvud för en sekund och jag tittade på Harry. Talade han sanning för sin del? 

Harry's POV

Vi kunde fortfarande höra applåderna långt efter att vi gått av scenen med händerna inflätade i varandras. Jag sneglade mot Ellie som verkade ha tappat nervositeten. Vi gick mot utgången av byggnaden, där limon väntade på oss. Jag skulle precis öppna ytterdörren, men avbröts av en okänd röst.

”Ellie?”

Jag hann vända mig om hastigare än Ellie av nyfikenhet. Jag studerade killen som stod framför oss med ögonen fästa på Ellie. Han log ett bländande leende som avslöjade en rad med perfekta tänder. Håret och ögonen var gyllene bruna och han klädde sig som en förnäm man – det vill säga i kostym. I örat satt ett headset som gjorde det klart att han antagligen jobbade här, därmed kostymen. 

”Mason?” utbrast Ellie i ett leende.

Hon släppte min hand och slängde armarna runt killen vid namn Mason. Det orsakade mig en våg av avundsjuka, och allt jag ville var att greppa tag i hennes hand igen. Jag kunde redan känna mig hotad av den här killen.

”What are you doing here?” Ellie lät förvånad. Jag var också förvånad, vem var den här snubben?

”I work here. I'm Nelly's assistant.” skrattade han. ”I would ask you the same, but I read the tabloyds. You have a boyfriend now." Mason vände sig mot mig. "So this is the famous Harry Styles?”

Allt jag kunde tänka på var hur extremt mycket jag ogillade honom. Sättet han uttalade mitt namn tydde på att han inte var ett stort fan av mig heller.

”Oh, I'm sorry!” sa Ellie, som fick mig att ge min uppmärksamhet till henne och bryta min och svinets intensiva ögonkontakt. ”Harry, this is Mason Bard. We went to high school togheter.”

Mason sträckte fram en hand och jag tog motbjudande tag i den i ett hårt grepp. På något sätt ville jag visa att det var jag som bestämde, eller känna mig överlägsen över honom, vilket jag inte var. Han flinade och nickade mot Ellie.

”This girl was every guys dream in High School. You're a lucky man Harry.”

Allt som kom ut ur Masons mun fick mig att vilja dra Ellie närmre mig. Jag ville mer eller mindre slå till hans stora käft. Jag spände käkarna för att på sätt kunna behärska mig från att slå till honom. Okej, det kanske är lite överdrivet, men jag var väldigt överbeskyddande över Ellie. 

”I know.” svarade jag och försökte göra det klart att hon var min. Han tittade bokstavligen på henne som att hon var ledig. Vilket hon egentligen var, men det visste inte han.

”I have to get back to work. But hey, Ellie, we should catch up.”

Mason sträckte sin telefon mot Ellie som tog emot den utan att ens tänka över saken. Det störde mig. Hon skrev in sitt nummer.

”Yeah, we really should. Call me."

När vi satte oss i limon kunde jag fortfarande känna den där starka känslan av avundsjuka inom mig. Jag brukade känna mig otroligt lugn för att alla paparazzis var borta för ett tag när jag satt i limousinen. Men det här var en annan känsla. Men det var inte så konstigt i och med att jag på senaste tiden hade upplevt känslor jag aldrig trott att jag någonsin skulle få uppleva.

Ellie, som satt mitt emot mig, verkade vara gladare än någonsin. Men hon märkte att något var fel. Hon kunde alltid genomskåda mig, och tro mig, jag är svår att genomskåda.

”What's wrong?”

Jag hade två val här. Antingen kunde jag bara släppa det och gå vidare, eller så kunde jag uttrycka mina känslor. Och såklart kunde jag absolut inte låta bli att välja alternativ två. Dessutom hade jag minimal tid att tänka över saken.

”Why did you give your number to that guy?”

Ellie gav mig en frågande blick.

”You mean Mason? He wants to catch up. And I do too.”

Jag höjde rösten.

”He was looking at you like you're single! Which you're not.”

Jag började bli upprörd. Upprörd för att hon inte verkade se samma sak som jag såg. Och att hon ville träffa den där jävla Mason.

”He was not! And yes I am single! Remember? We're fake Harry. Our entire relationship. You've said it yourself!”

Ellie hade nu också höjt rösten. Detta hade faktiskt blivit till ett bråk, även om jag inte ville erkänna det.

”But I didn't mean that. For Gods sake Ellie, I kissed you!”

Sanningen i mina ord var så äkta det kunde bli. Men Ellie verkade inte mjukna upp av det.

”And then you just left me there alone!”

Tystnade kom som en våg. Jag hade inget svar på det hon nyss hade sagt. För jag kunde inte försvara mig för något idiotiskt jag gjort som det inte fanns någon förklaring till varför jag hade gjort. Jag svalde klumpen i som hade växt sig i halsen.

”And your excuse was even more stupid. That you don't deserve me? Really Harry?”

Hennes ord kom ut som en hög viskning. Jag kunde tyda att hon inte var upprörd längre. Hon var sårad. Jag skulle precis ta hennes hand för att jag trodde att det på något sätt visa henne vad hon faktiskt betydde för mig. Men jag hann inte ens snudda vid den innan Ellie hade ropat på chauffören.

”Stop the car!”

Vi stannade in vid trottoaren och jag tittade ut genom fönstret. Vi var mitt i L.A. Ellie öppnade dörren och jag ville protestera, men jag visste att det inte tjänade något till, för det fanns ingen chans i världen att Ellie skulle lyssna på mig.

”I'll take a cab home.” sa hon innan hon hårt och markerande smällde igen dörren.  

Förlåt för dålig uppdatering, men motivationen har inte varit på topp haha sorry, har fått lite respons! Men nu är kapitlet uppe! Kommentera jättegärna, så kanske det kommer ett nytt redan imorgon? ;) 

Ellie's POV

Harry tog min hand och kramade om den. Beröringen fick mig bokstavligen att glömma vart vi var på väg. Det var inte förrän strålkastarna bländade mina ögon och jublet från publiken hördes i hela rummet som jag kom på att det var en offentlig intervju framför tusentals människor.

Jag var otroligt nervös, det gick inte heller att dölja i och med att jag darrade. Harry kramade återigen om min hand och genast hade nervositeten försvunnit ur mitt system. 

Vi nådde scenen och jag kunde höra intervjuarens röst fylla rummet och applåderna sakta upphöra.

”Say welcome to Hollywood's most attractive it-couple!” skrek Nelly för att överrösta publiken.

Hon som skulle intervjua oss heter Nelly Ianstorm och är en mycket trevlig kvinna på drygt 30 år. Hon hade funnits i Hollywood-världen runt ett år – alltså var hon ganska ny. Men jag visste mycket väl vem det var och hon verkade trevlig, inte bara för att hon log hela tiden utan också för att hon hade den viben. 

När vi kom ut på scene kramade Harry om Nelly innan jag slog armarna om henne i ett leende. Applåderna och jublet upphörde helt och jag slog mig ned bredvid i soffan innan Harrys arm fann sin beskyddande plats över mina axlar.

”Don't you guys look cozy?” log Nelly och publiken visslade.

Jag var förvånad över att alla var så välkomnande. Jag menar, jag var ju Harry Styles flickvän och hans fans vill antagligen mer än gärna att Harry ska vara singel. Jag övervägde olika alternativ i en sekund men kom fram till att det antagligen var den där tweeten han gjorde för några veckor sen som hade fått dom att ändra åsikt om mig.

Jag sneglade mot Harry som log mot publiken. Han var van vid denna uppmärksamhet. Och det var inte jag, trotts att jag fått den i flera veckor nu. 

”So, I have to say. You guys are my favorite couple out there right now.” sa Nelly och blinkade. Jag besvarade hennes leende och skrattade: ”Thank you.”

”Now to the question that we all want the answer too...” Jag kände Harrys hand på mitt knä och det lugnade mig. Han visste att detta gjorde mig nervös och han visste också att hans beröringar hjälpte. ”...how did you meet?”

Jag snabbspelade manuset i mitt huvud en gång. Intervjuen var scen 4. Tidigare idag hade jag och Harry fått ett manus om vad vi skulle svara på frågorna exakt. Hur vi hade träffats var en fråga som var mest populär – eftersom jag var en ”vanlig” tjej som inte var igenkänd från kändisvärlden.

Jag harklade mig och såg till att stadga mig. Med Harry bredvid mig kändes allt okej. 

”Well... We actually met because of Simon Cowell.” Den första biten var ju faktiskt sann. ”I've known Simon for quite a while and well I met Harry and...” Jag tog en paus och väntade på att Harry skulle fylla i.

”I asked her out.” Publiken skrattade och Harry log stolt mot dem. ”And now we're together.” sa jag. Nelly såg stormförtjust ut.

”And how is it for you Ellie? With Harry being famous and all?”

Denna fråga hade inte stått i manuset. Så det fick mig att tänka efter. Hur var det egentligen?

”We can handle it, even though I personally don't like the attention. But of course I understand that I have to share him with his fans.”

Min hand fördes automatiskt mot hans bröst korg innan jag log mot honom. Jag började få ont i käkarna av att ge ett så stort leende hela tiden. I ögonvrån såg jag att publiken låg. Jag kände Harrys bröstkorg resa sig upp och ner när han skrattade.

”Were you a fan? Before you started dating him?” frågade Nelly.

”Yes I was, maybe not his biggest fan though.” erkände jag.

Det här gick ju förvånansvärt bra, vilket gjorde mig bättre till mods. Nelly och publiken verkade faktiskt gilla mig. Och det var det som hade varit min största rädsla. Att de skulle hata mig.

”So, Ellie. Tell us a little bit about yourself.”

Jag kunde känna hur alla ögon fästes på mig och hur kameran zoomade in på mitt ansikte. Men att sitta där, bredvid Harry, skrämde mig inte alls längre.

”Well. I'm 18 years old and I'm from L.A, so I grew up here. Right now I'm inbetween jobs.”

Nelly sken återigen upp i ett leende. ”Oh really? I'm from L.A too.” Jag log.

”Now it's time for the audience questions.” Nelly klappade ihop sina händer och vände blicken mot publiken. ”First up we have Candice.” sa hon sedan.

En liten flicka med bruna lockar reste sig upp och fick en mikrofon i handen. Hon kunde inte vara äldre än 10 år. Ändå såg hon så självsäker ut. Som att vara med i TV framför hela Amerikas befolkning inte var något att vara nervös över. Helt ärligt såg jag upp till henne, själv satt jag där och utan Harry skulle jag ha kissat på mig.

”Harry, can you tell us what you like about Ellie?” pep Candice.

Jag kunde känna Harry stelna till för ett ögonblick bredvid mig. Jag la min hand på hans knä och det verkade lugna honom. Jag trodde att han inte var skrämd för intervjuer?

Harry vände sig mot mig innan han tveksamt öppnade munnen.

”Well... I love her smile.” började han och hela publiken tjöt ett 'awwww' samtidigt som mina kinder hettades upp. Fan. ”and I like that I truly can be myself around her.” fortsatte Harry. ”And she makes me a better person. In her presence I feel complete.” avslutade han med ett leende och då slog det mig att Harry precis hade sagt vad jag kände för honom.

Ropen och applåderna från publiken slöts ute ur mitt huvud för en sekund och jag tittade på Harry. Talade han sanning för sin del? 

Tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer, jag blir såå glad, och såå motiverad till att skriva mer!! Jag blev jättemotiverad till att lägga ut ett till kapitel! :D Hoppas kapitelt var bra, kommentera åsikter! 

Harry's POV

”It's definitely getting colder.” sa Ellie när vi kom ut ur byggnaden.

Jag nickade instämmande.

Det blev kallare och kallare för varje dag. Det var mitten av december och julen låg runt hörnet. Även om vi befann oss i Kalifornien var temperaturen lägre än vanligt. Fast det betyder inte att värmen hade försvunnit, för det var fortfarande varmt. Det blev sällan sådär jättekallt i Kalifornien.

Vi gick tysta ett tag på gatorna som verkade vara öde för tillfället. Jag tänkte på hur jag skulle formulera mig för att orden inte skulle uppfattas på fel sätt. Jag hade en vana av att det blev så. Det var en riktigt dålig vana. Tillslut bestämde jag mig för att öppna munnen. 

”I'm sorry I ran away last night...” började jag. ”Honestly, I was just scared. I thought I had made a mistake by kissing you and--”

Det här var något som var så svårt för mig att prata om. Känslor. Jag hade aldrig kunnat öppna upp mig för många. Ellie var den första tjejen i mitt liv (förutom min mamma) jag vågat öppna upp mig för. 

”It was a mistake.” avbröt Ellie lågmält.

”What?” utbrast jag.

Hade jag nyss hört rätt?

Det var som att mitt hjärta attackerades av tusen nålar. Att höra de orden komma från henne gjorde ont. Jag ville protestera och säga att det inte var ett misstag, men jag vågade inte. Och det var väl för det bästa.

”We should just forget it... Right?” sa hon osäkert.

”Yeah... Right.” bekräftade jag och fäste blicken på mina fotsteg som tycktes bli snabbare.

Jag märkte nu att vi var framme i city. Jag kunde bokstavligt känna blickarna på oss. Det kändes lite som brännmärken. Jag tog tag i Ellies hand med en mjuk rörelse. Hon började bli nervös, det kunde jag känna. Jag var också nervös.

Vi gick på huvudgatan och jag upptäckte nu att det inte var sådär jättemycket folk, vilket var skönt. Det var trotts allt söndag. Trotts det stod paparazzis fortfarande i varenda hörn. Dem tycktes alltid finnas i min omgivning. 

Jag hade inte en blekaste aning om hur jag skulle inleda kyssen. För det första behövde vi stå stilla.

Jag stannade in och Ellie följde mitt exempel. Allt hände så snabbt och jag gjorde saker utan att tänka först. Mitt huvud var helt tungt och jag kände mig svettig. Jag drog Ellie mot mig, så att våra ansikten mötte varandra. Jag log mot henne. Inte bara för att det var en del av skådespeleriet, utan också för att jag ville det.

Hon besvarade mitt leende, och jag drog henne närmre. Ellies händer fann sin plats rung mig och jag tog djupare andetag innan min hand smekte automatiskt hennes kind.

”It's okay.” sa jag lika lågt som en viskning. Även om det var menat till henne, sa jag det också för att lugna ner mig själv.

Jag kupade min hand om hennes kind och bara gjorde det. Kysste henne alltså. 

I samma sekund som våra läppar möttes, glömde jag allt om hur vi hade kommit överens att vi skulle behålla förhållandet, oss, professionellt. Även om det nu var ”professionell” en kyss, kunde jag utan tvekan känna något mer. Känslan var så stark att jag nästan var säker på att folk omkring oss också kunde känna det. Det var inte fake, det var äkta. Jag kunde känna det. Varje blick, varje beröring, varje kyss.

Jag undrade om Ellie också kände det. Hon var den enda personen som jag inte kunde avgöra om hon kände likadant. 

Efter några sekunder lyckades jag dra mig tillbaka från kyssen, även om det var otroligt svårt. Simon hade sagt att det skulle vara en gullig kyss. Inget hångel. Jag höll fortfarande armarna om Ellie, som stod på ostadiga ben.

”Are you okay?” log jag. Hon såg snurrig ut.

”Yeah...” mumlade hon. ”Just... dizzy.” Hon la en hand över pannan och blundade.

Jag släppte taget om Ellie och greppade istället taget om hennes hand. Vi började långsamt gå. Jag kunde fortfarande känna ruset i kroppen av kyssen.

”What time is the interview?” frågade Ellie.

Nästa kapitel är klart och om ni vill ha det imorgon är det bara att kommentera! ;) 

Tystnaden spred sig i rummet efter att jag öppnat upp mig. Båda två stirrade på mig som om jag var ett spöke. 

”Well...” Louis harklade sig. ”I think we've got the old Harry back.” Han klappade mig på ryggen innan han fortsatte. ”You just proved that you've changed Harry. And that you do deserve her.”

Niall stämde in. ”Yes! And forget about Simon. He can't be the boss over your life. You should bring Ellie to my party tonight!”

Det kanske var en bra idé att ta med henne till Nialls fest. Eller inte. Jag kunde inte avgöra. 

”Talk to her. Haven't you got that interview together?” sa Louis.

Då slog det mig. Intervjuen. Kyssen. Simons kontor. Shit. Hur mycket var klockan!?

”Shit!” Jag reste mig upp hastigt. ”What time is it?”

”Two o'clock. Why?”

Jag var redan på väg ut när Louis besvarade min fråga. ”I have to be in Simon's office! Thanks for the help!” skrek jag innan jag smällde igen ytterdörren.  

Ellie's POV

”Where is he?”

Jag hörde på Simons röst att han var arg. Inte bara var det rösten, utan också det faktum att han gick fram och tillbaka i konferensrummet – som ett otåligt barn. Den här mannen kunde helt enkelt inte vänta.

Jag tog upp iphonen och tittade på klockan. 14.26. Harry borde varit här för en halvtimme sen. Jag vet inte varför vi skulle vara här, eller vad Simon ville säga men det måste ju vara något om kyssen. Och då menar jag inte när Harry kysste mig igår, utan att vi skulle se till att bli fångade på bild när vi kysstes.

Helt ärligt kände jag inte för att kyssa Harry i nuläget. Det drog mig fullständigt galen att han hela tiden gav mig mixande signaler. För att inte tala om hur jobbigt det var. Igår hade han kysst mig, och allt hade varit perfekt, tills han helt plötsligt hade han sagt att han behövde gå och lämnat mig där i regnet.

Så, jag hade bestämt mig. När vi nu sågs skulle jag föreslå att vi glömde kyssen. Hur mycket tanken av den än fick mig att vilja kyssa honom igen.

”Sorry I'm late.”

In i konferensrummet kom en trött Harry med lockarna utspridda åt alla håll. Rösten var hes och kläderna slarvigt påsatta. Jag måste medge att han såg otroligt sexig ut. Men jag tvingade mig själv att inte tänka på Harry på det sättet.

Simon harklade sig. Här kom utskällningen.

”Harry, when I say two o'clock I expect you to be here at two and not two-thirty...”

Där, stängde jag av hjärnan en sekund för att jag inte orkade lyssna på Simons utskällning. Dessutom var jag obeskrivligt trött. Jag hade inte fått mer än en timmes sömn i natt. Jag tror du kan gissa dig fram varför... Harry.

Simon stod helt plötsligt framför mig och gestikulerade med armarna i luften. Min hjärna sattes igång igen.

”Sorry?” mumlade jag.

”You and Harry have to go to the city now.”

”Why?” sa jag utan att tänka efter vad som väntade.

Hela Simons ansiktsuttryck och kroppsspråk tydde på en facepalm.

”The kiss.” sa han med en tydlig ton av irritation i rösten.

Det var då jag mötte Harrys blick för första gången sen han kommit in till konferensrummet. Jag hade ansträngt mig rejält för att inte ens snegla åt hans håll. Men nu hade jag misslyckas. Det var som att jag på något vrickat sätt drogs till honom och det var okontrollbart för min del. 

Han tittade ångerfullt på mig. Att han var tvungen att göra mig så här galen var inget jag kunde räkna ut. Men jag hade fortfarande bestämt mig. Detta kunde inte fortsätta. 

”NOW!” skrek Simon, när varken jag eller Harry rörde på oss. Vi skyndade oss ut ur konferensrummet innan vi lyckades irritera Simon mer. Simon verkade ha vaknat på fel sida idag.  

Jag hade nu lovat mig själv att aldrig ta vägen ner med Harry igen. Frågan var om jag kunde hålla detta löfte.

Kommentera gärna för mer! Jag blir så mycket mer motiverad till att skriva då!:) Kram, hoppas ni gillade kapitelt, även fast det var lite kort, men det är två delar! 

From: Ellie

Simon wants us to be in his office at 2 pm.

Ingen smiley, som jag brukade få i alla sms av Ellie. Men vad hade jag väntat mig. Jag lämnade henne i regnet igår kväll. Jag ångrade mig nu såhär dagen efter, men vad skulle jag gjort? Jag kunde inte fortsätta det här. Jag skulle prata med Ellie idag på Simons kontor. Simon... SHIT. Simon hade nämnt något om en kyss. Det var idag vi skulle kyssas inför allmänheten.

To: Ellie

See you there :)

Jag skickade iväg smset till Ellie, innan jag ringde Louis, som självklart svarade efter en signal. 

”Harrryyyyy! So, you are alive? We asumed you were dead when you didn't return our calls.”

Jag suckade. ”Funny.”

”Liam told us about giving you a ride to Ellie's--”

”Where are you?” avbröt jag.

”At Niall's, but--”

”I'm coming over.”

Sedan la jag på luren, innan Louis hann säga något, och satte mig i bilen för att köra till Niall.

Niall hade precis köpt ett hus här i Los Angeles och det var där vi brukade hänga för de mesta av tiden nu. När jag inte sov på hotellet sov jag alltid över i Nialls lyxhus. Los Angeles hade varit vårt hem de senaste 4 månaderna, nu när vi var lediga från touren och allt jobb. Jag älskade staden och funderade själv att köpa ett hus här. 

Niall öppnade direkt när jag plingade på dörrklockan. De visste att jag skulle komma och att jag var upprörd- 

”Hey mate!” sa han glatt och gav mig en kram.

När jag släppte taget om Niall attackerade Louis mig i en kram. De tittade på mig med medlidande. 

”Where are the other guys?” sa jag när vi kom in i vardagsrummet.

Det var en månad sedan, men ändå kändes det som tusen år sedan jag stod i Nialls vardagsrum. Jag tittade mig omkring. Han hade städat. Vänta... Niall städade aldrig?

”And why is it so clean in here?”

”Zayn and Liam are with their girlfriends.” sa Niall. ”And well, I'm having a party tonight!” utbrast han sedan.

Åh nej... Nialls fester slutade alltid i katastrof. Och då menar jag alltid. Senaste gången hade Zayn haft ett blått öga i veckor för att han hade hamnat i fight med någon.

”Are you sure about the party? I mean...” Jag gav Niall en blick för att visa att det inte var en bra idé.

”Harry trust me. Nothing's gonna happen!” skrattade Niall.

Jag gav upp. Detta var en konversation jag inte orkade med just nu. Jag hade ju kommit hit för att... Varför hade jag kommit hit? Louis avbröt mina tankar.

”Now, Harry you look awful. We have some of the pizza we ordered left. Let's go to the kitchen.”

Jag slog mig ned vid bordet och började kasta i mig pizzan, som om min mamma aldrig hade lärt mig något om bordsskick. Jag kom på nu att jag faktiskt inte ätit på hela dagen.

”So... What's up?” frågade Louis tillslut, efter att ha studerat mig äta någon minut.

Jag fortsatte kasta mig i pizza utan att ta en paus för att svara på Louis fråga.

”Is it Ellie?” frågade Niall försiktigt, som att han var rädd att jag skulle bli arg. Var jag arg? Nej, jag var inte arg. Jag var något annat. Förvirrad.

Mitt tuggande upphörde när den sista biten pizza var slut. Nu kunde jag inte rymma från mina problem genom att proppa i mig mat längre.

Jag nickade och tog en servett för att torka mig runt munnen. Niall reste sig från sin stol mittemot mig och fyllde ett glas vatten.

”What happened?” frågade Louis.

”I kinda kissed her.” mumlade jag tyst, men jag visste att de båda hört klart och tydligt de ord som jag nyss sagt.

Båda två såg ut att tappa hakorna. Niall satte sig ner igen. ”And you're sad because...?" Han tog en klunk av sitt vatten. "I thought you liked her.” Så fort han gav mig glaset med vatten, klunkade jag i det på mindre än en sekund och ställde ner det så hårt att en smäll ekade i köket.

”I do... But... I just keep repeating in my head what Simon said about me not falling for her. And then I think about it. I don't deserve her. The last thing I want to do is hurt her. But I couldn't help myself. I kissed her. And then I ran away.”

Tystnaden spred sig i rummet efter att jag öppnat upp mig. Båda två stirrade på mig som om jag var ett spöke.

”Well...” Louis harklade sig. ”I think we've got the old Harry back.” Han klappade mig på ryggen innan han fortsatte. ”You just proved that you've changed Harry. And that you do deserve her.”

Niall stämde in. ”Yes! And forget about Simon. He can't be the boss over your life. You should bring Ellie to my party tonight!”

Det kanske var en bra idé att ta med henne till Nialls fest. Eller inte. Jag kunde inte avgöra. 

”Talk to her. Haven't you got that interview together?” sa Louis.

Då slog det mig. Intervjuen. Kyssen. Simons kontor. Shit. Hur mycket var klockan!?

”Shit!” Jag reste mig upp hastigt. ”What time is it?”

”Two o'clock. Why?”

Jag var redan på väg ut när Louis besvarade min fråga. ”I have to be in Simon's office! Thanks for the help!” skrek jag innan jag smällde igen ytterdörren.  

Kommentera era åsikter! :) 

Han vände sig om och började gå mot sin bil. Jag, stod kvar vid dörröppningen, helt fastfrusen och tittade efter honom när han möttes av spöregnet. Det var inte förrän hela han var genomvåt som jag insåg att han faktiskt lämnade. På riktigt.

”Shit.” mumlade jag för mig själv och gav mig ut i regnet.

”Harry! Wait!” skrek jag efter honom samtidigt som jag kände hur en ökande köld över kroppen.

Harry vände sig inte om. Han fortsatte bara gå. Jag sprang ikapp honom och när jag var framme vid honom var hela jag genomvåt.

”I don't get you.” skrek jag för att överrösta regnet. Sedan sprang jag två steg för att nå hans arm. Jag tog tag i den och stannade honom. Harry vände sig om mot mig, men jag hann inte fortsatta.

Han kysste mig.

Ellie's POV

He kissed her. Without warning, without permission. Without even deciding to do it, but simply becayse he couldn't have done anything else. He needed that breath she was holding. It belonged to him.

Han kysste mig.

Jag var inte alls beredd på det, och först vacklade jag bakåt av förvåning, innan Harry la handen om min midja. Efter det hände allt plötsligt automatiskt. Jag slöt ögonen och kysste honom tillbaka, samtidigt som jag njöt av känslan som snabbt spred sig i min kropp. Det var detta jag hade längtat efter så länge. Att få röra vid honom. Att få kyssa honom.

Mina händer fann Harrys hals och bruna lockar, som var otroligt lena i mina fingrar. Hans läppar var mjuka och försiktiga – och helt perfekta mot mina. Hans tunga la sig lätt på min underläpp och jag särade mer på läpparna för att släppa in den. Harry la sina händer om mina höfter innan han pressade mig så nära, att det pyttelilla mellanrummet, som fortfarande existerade mellan oss, försvann. Värmen från hans kropp värmde upp mig.

Vi kysstes länge i det ösande regnet. Jag vet inte hur länge, men när Harry tillslut var den som drog sig tillbaka, var allt jag ville att finna hans läppar igen.

När jag sedan stod där och tittade in i Harrys ögon kände jag mig fortfarande yr från kyssen vi nyss hade delat. Om Harry inte hade hållit i mig, skulle jag säkert ha stått på ostadiga ben. Det var saker som den här killen kunde göra med mig, som jag inte kunde kontrollera.

Och bara sådär, helt plötsligt var det som att allt rasade samman. Mitt från ingenstans backade Harry tillbaka och värmen som jag nyss känt i min kropp, försvann på mindre än en sekund. Något i hans ögon hade förändrats. Han öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom ut. Varför tittade han på mig som att han ångrade sig?

”I have to go.” sa Harry snabbt, innan han vände sig om och lämnade mig ensam i det piskade regnet.

Det var andra gången på två dygn som han sagt sådär och bara lämnat mig. 

Jag stod kvar och lyssnade till ljudet av motorn som startade och åskådade bilen köra iväg för att sedan bli mindre och mindre.

Jag vet inte vad som nyss hade hänt, ännu mindre vad Harry höll på med.

Jag körde längs de tomma gatorna i downtown L.A. i genomblöta kläder med huvudet för fullt av tankar. Det var helt öde ute. Inte en enda människa. Kanske var det för att det spöregnade ute eller det faktum att klockan var ett på natten en måndagskväll.

Jag visste inte hur länge jag hade kört runt. Det kunde vara tio minuter eller en halvtimme. Eller en timme. Två timmar... jag hade ingen aning. Men en sak var säker. Jag hade tänkt igenom samma sak tiotusen gånger under denna tid. Vad fan höll jag på med?

Jag hade äntligen gjort något jag längtat efter i flera veckor. Jag hade kysst Ellie, för jag hade inte kunnat hålla mig längre. Och hon hade kysst mig tillbaka. Och det hade varit perfekt, tills jag kommit på mig själv att det inte var rätt. Även fast det kändes så jävla rätt. 

Det hade nästan varit omöjlig att dra mig tillbaka från henne, för jag hade mer än gärna stått där i regnet för evigt. Att få hålla om henne och känna att hon på något sätt var min var en känsla som inte går att beskriva. Ändå hade jag stuckit därifrån. Och nu satt jag här i bilen, med samma fråga upprepande i mitt huvud.

Vad fan höll jag på med? 

Först vill jag bara tacka för alla fina kommentarer, jag blir så sjukt glad, TACK SÅ MYCKET! :)

Mer? Kommentera! ;) 

”Harry, we have to talk about this.”

”About what?”

Var hon tvungen att ta det längre? Jag klarade inte av det.

”About us.”

Att höra henne säga det gjorde bara ont. Det skulle aldrig bli något oss. Jag var inte värd henne.

”There's no us Ellie. It's fake, right? It's not real!”

Lögner, återigen lögner.

Jag tog min jacka och sprang ut ur rummet. Mina ögon var blöta. Shit.  

Ellie's POV

Jag höjde volymen på musiken som pumpade ut ur mina högtalare. Feel Again av OneRepublic var på repeat.

It's been a long time coming since I've seen your face


I've been everywhere and back trying to replace

everything that I've had till my feet went numb


praying like a fool that's been on the run


Heart still beating but it's not working


it's like a million dollar phone that you just can't ring


I reach out trying to love but I feel nothing


Yeah, my heart is numb

Regnet smattrade hårt mot fönstret. Jag la mig ner under täcket igen och bara lyssnade på ljudet av dropparna mot fönstret med slutna ögon. Jag älskade ljudet av regn. Det fick mig att bli avslappnad.

Hela dagen hade jag legat i min säng och bara lyssnat på musik och på regnet. Det ändå jag hade lyckats få i mig var några chips. Jag kunde inte sova, jag kunde inte äta. Jag kunde bara tänka på en sak. Harry.

Jag spelade upp gårdagen i huvudet flera gånger. Igår hade han sagt att det inte var något oss. Att det bara var på låtsas. Jag kunde inte längre ignorera det jag kände för honom. Jag var på väg att falla för honom. Men han kände inte likadant. Det hade han gjort klart för mig igår.

Jag tog upp mobilen i hopp om att Harry hade skrivit något. Men det hade han inte. 2 sms från Simon väntade mig.

From: Simon Cowell, 3 hours ago

Hi Ellie! I'm just letting you know that you and Harry are beeing interviewed in two days as couple. And you have to be caught kissing on camera before that! /Simon

From: Simon Cowell, 47 minutes ago

Did you get my text? Come to my office tomorrow and we'll discuss time and place for the kiss. Bring Harry with you.

Jag orkade inte mer. Hur skulle jag kunna kyssa Harry nu?

To: Simon Cowell

Okay, see you tomorrow. /Ellie

Jag la mig ner i sängen och kände hur en stor tår föll ner för min rosiga kind. Varför var jag tvungen att falla för honom? Jag ville det inte. Men i hans närhet kände jag mig... fulländad. Jag hade aldrig upplevt något sådant förut. Bara hans beröringar fick mig att tappa andan.

Mina tankar avbröts av dörrklockan. Av ren vana tog jag en titt genom sovrumsfönstret. Därifrån kan man precis se konturerna av vem som stod utanför min port. När jag såg de välbekanta lockarna tillhörande gestalten utanför, tog jag ett hastigt steg tillbaka, som om jag var rädd att han skulle se mig. Harry.

Jag kände mig yr. Inte så att jag mådde illa eller var spyfärdig, utan bara tom i huvudet.

Jag lyckades ta mig ner för trappan, som kändes hundra mil längre än vanligt, och öppnade dörren.

Harrys ögon mötte mina och jag tog ett djupare andetag. Det var som gårdagen all-over-again. Bara att den här gången var Harry helt och hållet nykter.

Att bara se på honom när han stod där gjorde mig nervös.

Ryck upp dig Ellie. Han ska inte få dig att känna såhär. Jag harklade mig.

 ”What are you doing here?” sa jag och försökte låta uttråkad, men misslyckades halvt.

”We need to talk.”

Harry lät ångerfull. Varför gjorde han såhär mot mig?

”I think you made yourself very clear yesterday Harry.” sa jag kallt.

”I lied.”

Harrys röst var hes och sådär sexig som vanligt. It literally killed me.

”It's not fake... Us. We're not fake.” fortsatte Harry.

Helt plötsligt hade han förvandlats till en blyg pojke. Det var nästan så att han stammade. Det var gulligt.

”Then why did you say so?” pressade jag. Det var ett misstag från min sida. Harry började dra sig tillbaka.

”Because. You deserve better-- I-- I'm sorry. I shouldn't have come here.”

Han vände sig om och började gå mot sin bil. Jag, stod kvar vid dörröppningen, helt fastfrusen och tittade efter honom när han möttes av spöregnet. Det var inte förrän hela han var genomvåt som jag insåg att han faktiskt lämnade. På riktigt.

”Shit.” mumlade jag för mig själv och gav mig ut i regnet.

”Harry! Wait!” skrek jag desperat i hopp om att han skulle stanna, samtidigt som jag kände hur kylan spred sig över kroppen.

Harry vände sig inte om. Han fortsatte bara gå. Jag ville inte släppa honom, så jag gjorde det jag kunde. Jag sprang ikapp honom. När jag var framme vid honom var hela jag genomvåt. Jag insåg inte förän då att jag stod där i bara ett linne och att det faktiskt var flera minusgrader. 

”I don't get you.” skrek jag för att överrösta regnet. Sedan tog jag ytterligare två stora steg för att kunna nå hans arm. Jag tog tag i den och stannade honom. Harry vände sig om mot mig, men jag hann inte fortsatta.

Han kysste mig.

 Fokusera Ellie. Han är full. Han vill bara utnyttja dig. Det är på låtsats. Dessa tankar fick jag upprepa några gånger innan jag kunde rycka upp mig. Harrys hand gled långsamt uppför min ryggrad. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet innan jag harklade mig.

”Harry...”

Jag tog ett andetag. Mot min vilja var jag tvungen att pressa mig ur hans grepp. Hur mycket jag än ville röra vid honom, kyssa honom eller slita av hans tröja fick jag hålla mig. Det här var inte rätt.

Jag la mina händer, som darrade, försiktigt över Harrys bröstkorg.

”Stop. You're... you're drunk.” mumlade jag och sköt honom längre ifrån mig.

Han svarade inte, utan tittade bara på mig underligt. Men han tvingade mig inte tillbaka i sitt grepp. Han såg på mig med... respekt.

Harry's POV

Ellie tittade fortfarande på mig. Hon var så otroligt oemotståndlig, och jag blev helt ärligt upprörd av att inte kunna gå fram till henne och kyssa henne. Hon hade nyss avvisat mig, det fanns inget mer jag kunde göra. Jag skulle helt klart få ångra mitt fylle-agerande imorgon.

Jag vet inte hur länge vi hade stått där, men tillslut öppnade jag munnen, utan att ens tänka mig för, men jag var tvungen att be om ursäkt.

”I'm sorry.” sluddrade jag.

Jag såg mig omkring, men allting snurrade.

”I'm sorry.” upprepade jag innan jag vände mig om för att öppna dörren, men istället lyckades jag snubbla över golvet. Hur skulle jag ta mig hem när jag var dyng-rak och okapabel till att göra något själv? Men såklart kom Ellie till min räddning.

”Harry, you can stay here.” sa hon mjukt.

Jag öppnade munnen för att säga något, men allt jag kunde känna var hur kräk var på väg upp ur mig. Jag vet inte hur jag lyckades men i nästa sekund låg jag över toaletten och tömde min mages innehåll i den.

Det kändes som flera timmar innan jag äntligen var klar. Mitt huvud dunkade fortfarande och allt snurrade när jag reste mig upp mor handfatet. Där gurglade munnen, för att få bort smaken av spya. Som tur hade jag ett tuggummi i fickan.

När jag kom ut ur badrummet igen – kravlandes på alla fyra – hade Ellie slagit sig ner på ett trappsteg i trappan. Hon gav mig en bekymrad blick.

”Are you mad at me?” sa jag.

Som sagt kom saker ut ur min mun utan att jag hann tänka – som det brukar vara när man är full.

Ellie drog en hand genom det blonda, fylliga håret och gav mig sedan ett leende.

”No, Harry. I'm just confused.” suckade hon.

”Confused about what?”

”Errh, just-- forget it. We have to sleep now.”

Hon gäspade, och jag likså. Sedan la hon min arm över hennes axlar och bar mig upp för trappan. Hur jag än försökte, klarade jag inte av att gå själv.

Efter detta blev allting svart.

Jag vaknade av att solljuset var rakt i mina ögon, och värmde upp mitt ansikte. Jag öppnade ena ögat och kände en växande huvudvärk, som blev värre för varje sekund som gick. Minsta lilla rörelse fick mig att jämra mig.

Jag tittade mig omkring och insåg att jag befann mig i ett främmande sovrum. SHIT. Hade jag hookat up med någon igår? HELVETE. Men så hörde jag en bekant röst som till och med fick min huvudvärk att lägga sig lite. Ellie.

”Harry? Are you awake?”

”Yeah.” lyckades jag få ur mig.

Hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Jag reste mig långsamt upp för att stödja huvudet och ryggen mot väggen. Jag försökte komma ihåg hur jag hamnade här, men efter min och Nialls dans på bardisken var allt ett svårt hål.

”Drink this.” sa Ellie och gav mig ett glas vatten.

I samma ögonblick som jag tog en klunk, insåg jag att jag bara hade kalsonger på mig under täcket. Och jag låg i Ellies säng. Halvnaken. Det kunde bara betyda en sak. Jag harklade mig. 

”Did we...?” jag nickade mot sängen och kände hur kinderna hettades upp.

Ellie gav ifrån sig ett pinsamt skratt.

”Nooooo. Ergh... You came here last night, drunk as hell and...”

”And what?” sa jag nyfiket med en skamsen ton i rösten.

Jag var trotts allt sjukt glad över att vi inte haft sex. För att om jag skulle ha sex med Ellie, skulle det vara något jag vill komma ihåg för alltid. Fan vad cheesy det där lät. Men det var sant. Släpp det Harry.

”Nothing.” mumlade Ellie och fäste blicken på marken. Jag ställde ifrån mig det tomma vattenglaset och harklade mig.

”Well, obviously something happened Ellie.” sa jag lite seriösare än jag varit innan.

”Not really. You were just really drunk.” svarade hon osäkert, fortfarande med blicken nere i marken. Hennes kinder hade färgats ljusrosa. Ellie var otroligt söt ut när hon rodnade.

”But I want to know what happened.”

”Why?”

”Because if we did something and I don't remember it... I wanna try to remember it.”

Jag vet inte varför jag nyss erkänt detta. Men Ellie log mot mig, så det måste varit ett bra tecken trotts allt. Några sekunder av tystnad följde, och Ellie tvekade innan hon äntligen sa något.

”You just kissed me on my neck.” sa hon pinsamt, med en lägre ton i rösten än innan. I samma sekund blev hennes kunder ännu rödare. Jag kände hur även mina kinder hettades upp.

”Oh, I'm sorry...” mumlade jag skamset och fäste blicken på kudden liggandes på golvet.

”Don't be.”

Ellie fångade upp min blick återigen och log mot mig – med det där leendet som alltid fick mig att smälta. Hela jag sken upp i ett leende, och allt jag ville var att hon skulle bli min. Men det var inte så enkelt. Jag vet inte vad det var som hände mellan oss, men en sak visste jag säkert. Jag var inte bra för henne. Hon var värd något bättre.

Jag harklade mig och leendet på mina läppar raderades.

”I have to go.” sa jag rakt på sak och sköt ifrån alla tankar om att hon någonsin skulle kunna bli min. Jag klarade inte av att vara i hennes närhet längre.

”Why?” frågade Ellie. Fan också.

”I just have to okay?” snäste och började ta på mig kläderna. Jag skulle precis gå ut men avbröts av Ellie.

”Harry, we have to talk about this.”

”About what?”

Var hon tvungen att ta det längre? Jag klarade inte av det.

”About us.”

Att höra henne säga det gjorde bara ont. Det skulle aldrig bli något oss. Jag var inte värd henne.

”There's no us Ellie. It's fake, right? It's not real!”

Lögner, återigen lögner.

Jag tog min jacka och sprang ut ur rummet. Mina ögon var blöta. Shit.  

Oj, där träffades Harrys soft spot... Kommentera för mer! :) 

Previously (Harry's POV):

Jag vaknade av oväsen utanför mitt fönster. Jag stelnade genast till av rädsla. En blick på klockan och jag såg att den var strax efter tre. På natten. Min första tanke var att ett inbrott var på gång, så jag reste mig upp ur sängen. Men så lyssnade jag noga och kunde höra en bekant röst. Harry.

”Ellie! I know you're in there! Open up!” ropade han. Han var full.

För en sekund glömde jag helt bort att Jake var i sängen. Men när jag tittade efter honom, var hans plats bredvid mig tom. Shit. Jag hörde ytterdörren öppnas där nere. Helvete. Jag drog slarvigt på mig min morgonrock och nästan slängde mig ner för trappan. Men det var för sent.

”Dude! It's three o'clock in the morning for God's sake!” hörde jag Jake fräsa irriterat mot Harry.

Jag kunde inte se Harrys reaktion, där jag stod bakom Jake, som endast hade underkläder på sig.

Jag tog ett par lätta steg för att kunna se Harry. Likt varje gång jag ser honom, slog hjärtat ett extra skutt. När hans ögon mötte mina försvann plötsligt Jake och det var som att han inte var där längre.

”Ellie?” uprepade Jake. Han hade nu vänt sig om från Harry och fäst sina ögon på mig. Jag hade inte noterat orden som nyss kommit ut ur hans mun. Jag hade bara sett på Harry, och varit som i trans.

”What?” fick jag ur mig.

”Do you know this guy?” frågade Jake och pekade frustrerat på Harry.

Han var irriterad. Även fast Jake och jag bara var ”friends with benefits” visste jag nog innerst inne att Jake hade några slags känslor för mig. Känslor som jag inte kände för honom. Avundsjukan i hans röst gick inte att missa.

”Yeah, he's my b---... my friend.”

Jag mötte Harrys blick återigen. De gröna ögonen var fyllda av besvikelse och upprymdhet. Varför var han här? Inte för att jag hade någonting emot det. Jag kände mig fulländad i hans närhet. Jag var tvungen att tvinga ut tankarna ur mitt huvud.

Jag la en hand lätt över Jakes muskulösa arm och harklade mig.

”Jake, you have to go now.” sa jag så lugnt och sansat jag kunde.

Det kunde vara svårt att köra ut Jake utan att han skulle bli sur. Min hand var fortfarande på Jakes arm och jag kunde känna Harrys blickar på min beröring av Jake, samtidigt som Jakes arm spändes under min handflata. Snälla, få inte ett utbrott bad jag till Gud.

Jag verkade ha blivit hörd, för i nästa sekund var Jake på väg upp för trappan och innan jag hann blinka var han nere igen med kläderna i handen. Han stormade ut genom dörren så agressivt att Harry nästan trillade omkull. Harry såg sig förvånat över axeln när Jake rivstartade sin bil och körde iväg.

Det var inte förän Jake var utom synhåll som Harry vände sig mot mig igen. Jag tog tag om hans arm och drog in honom i huset och stängde dörren. Att bara röra vid Harry fick mig att vilja dra honom närmre mig. Men jag kunde stålsätta mig.

”What are you doing here Harry?” sa jag tillslut. ”You're dunk.” la jag till.

Harry ignorerade min fråga med en annan.

”Who was that?” sluddrade han och nickade lätt bakåt.

Jag vet inte varför men avundsjukan i Harrys röst fick mig nästan att bli glad. Jag bet mig hårt i underläppen. Även när Harry var ett vrak, var han otroligt oemotståndlig. Det drog mig galen.

”That was Jake. We were just...”

”Having sex?” avbröt Harry.

Han tittade på mig med besvikelse. Det fick mig att ångra att jag bjöd hem Jake från början. Men vem var Harry att ha åsikter om mig? Det var inte direkt så att han var bättre. Innan han kommit hit hade han säkert haft någon random tjej hos sig. Avundsjukan som växte inom mig fick mig att vilja göra Harry lika avundsjuk.

”So what?” sa jag självsäkert. Han skulle inte knäcka mig.

Harry avbröt ögonkontakten mellan oss och svarade mig inte. Han bet sig hårt i underläppen sådär sexigt, innan han tog ett steg mot mig. 

”You know...” sa han lågmält. Jag märkte inte förän nu hur nära han faktiskt var. Farligt nära. ”I haven't had sex in a week.”

Jag kände Harry lägga sin hand på min höft och jag fick kippa efter luft. Hans lätta beröring fick mitt hjärta att slå snabbare än någonsin. Harry drog mig tätt intill. Kontakten med hans kropp gjorde mig alldeles varm. Kinderna hettade. Jag svalde. ”Because of you Ellie.” viskade Harry i mitt öra.

Rysningar for genom min kropp. Harry drog mitt hår bakåt långsamt och varsamt. Hans fingertoppar snuddade vid min kind och sedan min hals, innan han kysste han mig lätt i nacken. Jag andades allt tyngre. Harrys läppar lämnade min hals och allt jag ville göra var att radera de få centimeter som skiljde oss åt. ”All I can think about is you Ellie.” viskade Harry innan hans läppar återigen fann min hals. Jag bet mig allt hårdare i läppen.

 

          

 

 

Fokusera Ellie. Han är full. Han vill bara utnyttja dig. Det är på låtsats. Dessa tankar fick jag upprepa några gånger innan jag kunde rycka upp mig. Harrys hand gled långsamt uppför min ryggrad. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet innan jag harklade mig.

”Harry...”

Jag tog ett andetag. Mot min vilja var jag tvungen att pressa mig ur hans grepp. Hur mycket jag än ville röra vid honom, kyssa honom eller slita av hans tröja, fick jag hålla mig. Det här var inte rätt.

Jag la mina händer, som darrade, försiktigt över Harrys bröstkorg.

”Stop. You're... you're drunk.” mumlade jag och sköt honom längre ifrån mig.

Han svarade inte, utan tittade bara på mig underligt. Men han tvingade mig inte tillbaka i sitt grepp. Han såg på mig med... respekt. 

 ”Liam's right Harry. It's Simon that we're talking about.”

Efter ett tag började tystnaden i rummet bli för obehaglig för min smak, så jag gjorde vad jag alltid gör. Kom på något att säga.

”What should I do?”

”What you need is a distraction!” Louis höjde pekfingret och reste sig från soffan och berget av kläder. ”let's go out clubing tonight!”

Killarna instämde glatt och reste sig upp. ”You take a shower and fix that precious hair of yours and we'll meet you outside in an hour!” pekade Louis på mig.

Jag kunde inte säga emot.  

Harry's POV

Jag vet inte om detta var en bra idé, att gå på club. Men jag visste att alkoholen antagligen skulle få mig på ett bättre humör. Samtidigt var det en risk, om jag blev tagen på bild med någon tjej. Men jag hade bestämt att det inte skulle hända.

När vi var på väg till cluben tog jag upp min mobil för första gången på två dagar. 23 missade samtal från Louis, Niall, Zayn och Liam. 4 missade samtal från Simon, 2 missade från mamma och min syster Gemma, samt ett antal sms.

From: Gemma, 2 days ago

I can't believe that you didn't tell me about your GIRLFRIEND Harry. Call me NOW!!!

From: Mum, 1 day ago

Harry darling! I have to read in the magazines that my son has a girlfriend? Call me imediatly, love Mum.

From: Simon Cowell, 53 minutes ago

Harry, why aren't you answering your phone? Apperently, you skipped the interview you were suppose to have after ”Scene two” so now I've rescheduled it to tomorrow. This is not okay Harry, call me ASAP.

From: Ellie Carter, 38 minutes ago

Are you okay Harry? I haven't heard from you in the past few days and I'm worried. Call me :) /Ellie

Det var bara det sista smset som fick ett leende att växa fram på mina läppar. Hade hon varit orolig för mig? Okej, stopp Harry. Lägg av. Vad pratade du med killarna om nyss? Glöm Ellie! Ikväll ska du ha kul beordrade jag mig själv.

Jag stoppade ner telefonen i fickan utan att svara på något sms, det fick vänta till imorgon. Nu var det dags för att festa.

Dunket av house musik, den täta folkmassan, lukten av drinkar och känslan av svett blandades med alla mina sinnen när jag och killarna gick in i cluben. Det första jag såg var dansgolvet där tre heta tjejer med nice ass och stora bröst dansade. Men allt jag kunde tänka på var Ellie. Fuck. Hennes ljusa, mjuka hår, de nyfikna safirfärgade ögonen som alltid tittade på mig på ett sätt som fick mig att--. Stopp Harry. Jag behövde en drink.

Liam och jag tog oss fram till baren.

”You know I can't be seen with any girl right?” skrek jag till Liam som verkade uppfatta mig. Han nickade.

Paparazzis var inte tillåtna inne i cluben, men det fanns ju fortfarande ögonvittnen. Och paparazzisarna stod dessutom utanför i väntan på att vi skulle komma ut. Om jag lämnade med en tjej, var jag körd.

”Yeah, I'm gonna make sure that you don't get caught on camera tonight Harry!” skrek han tillbaka.

”Thank you!”

Liam tar alltid hand om oss killar. Man skulle kunna säga att han är vår ”Papa Bear”, och det på ett mycket bra sätt. Han är alltid den som dricker minst, för han tycker inte om alkohol lika mycket som vi, och kan få hem oss utan trubbel. Han ser alltid till att vi sköter oss också. Men det betyder inte att han aldrig blir full, för det händer.

Jag tog emot min drink från bartendern och hällde i mig den i ett svep. ”One more please.” nickade jag mot det tomma glaset.

Fem drinkar och tre shots senare stod jag och Niall på bardisken och dansade som två idioter. Jag var hyper och mådde mycket bättre, där jag stod till den dunkande musiken. Det var en otroligt härlig känsla. Vi hade säkert stått där i uppe i minst två timmar nu. En våg av upprymdhet sköljde över mig samtidigt som ett rop lämnade min strupe.

Jag lät bara musiken ta över min kropp och göra huvudet tomt på tankar och känslor. Tillslut fäste jag min på en tjej på andra sidan av cluben. Hon hade mjukt, blont hår och ögonen påminde om... Ellie. Det var därför mina ögon hade fastat på den okända tjejen. Hon påminde om Ellie. Ellie.

Så fort tanken av Ellie nådde min hjärna, ville jag träffa henne. Jag var medveten vid att jag inte var i närheten av nykter, men det sket jag fullständigt i. Jag behövde henne. Ellie.

”Liam!” skrek jag och drog med mig honom ut på baksidan av cluben.

Jag vet inte hur han skulle reagera på det jag var på väg att säga, men jag hoppades på det bästa.

Dörren slogs igen efter oss och jag vände mig mot Liam.

”I need you to drive me...” sluddrade jag, men tydligt nog för att Liam kunde uppfatta mig. Han tittade på mig med stora ögon.

”Where?” sa han fundersamt. Han hade ingen aning.

”To Ellie...” Jag tog en paus för att andas ut ordentligt. ”To Ellies house.”

”No.” Liam skakade bestämt på huvudet.

”Then I'll drive myself.” muttrade jag och fiskade upp bilnycklarna ur fickan. ”I really want to go Liam. I really do. I have to. And nothing's gonna stop me.” Jag var också bestämd. Rak på sak. För jag visste vad jag ville. Jag började vingla mig på ostadiga ben mot bilen.

Efter några försök att hitta rätt bil, vilket jag inte lyckades göra, gav sig Liam tillslut.

”Fine.” mumlade han och tog nycklarna från mig, låste upp bilen och hjälpte mig in i framsätet. Sedan började vi köra.

Lamporna i Ellies fönster var släckta. Utom en lampa i fönstret från vardagsrummet. Bra. Hon var uppe. Liam svängde in en bit ifrån uppfarten, för att inte väcka någon större uppmärksamhet. Han stängde av motorn och tittade på mig.

”Do you need--” började Liam innan jag lyckades avbryta honom. ”I'll take it from here.” sluddrade jag. Under den tio minuter långa bilresan hade jag inte nyktrat till. Om jag var nykter skulle jag nog inte ens vara utanför Ellies hus. Jag skulle ha gjort ytterligare ett försök av att stänga ut vad jag kände för henne.

Jag hasade mig ut ur bilen, långsamt, noga med att inte ta ett felsteg. Ändå snubblade jag ut på asfalten. Kontroll Harry. Men hur jag än försökte kontrollera mig var jag upprymd och skrattig, så jag började garva av mitt klumpiga fall. Ryck upp dig Harry. Jag kunde känna Liams omsorgsfulla blickar i nacken.

”I'm fine Liam! Thank you. You can go home now.” fick jag ur mig och skrattade innan reste mig upp igen. Jag började gå – eller rättare sagt vingla, mot Ellies hus och vände mig om för att vinka hej då till Liam. Jag vinkade glatt och Liam satte på strålkastarna innan han for iväg.

Det tog mig nästan fem minuter att gå tjugo meter upp till Ellies dörr. När jag väl var framme hade ingen ångest krypit sig fram inom mig. Istället kände jag mig självsäker på vad jag gjorde. Men jag skulle säkert få ångra det här.  

Part 2/2! Vad säger ni? Kommer Harry skämma ut sig? Kommentera! :) 

Previously (Ellie's POV):

 Harry lät mig gå in i bilen innan han följde efter och stängde och låste bildörren efter sig. Simon bara tittade på oss i väntan på en förklaring. En förklaring jag inte hade. Harry harklade sig.

”We thought... that if they don't get a kiss now... they will be waiting for it everyday and... that will get us more publicity and--”

”Genious Harry!” Utbrast Simon. Jag måste erkänna att det var helt oväntat från Simons sida. Jag hade trott att han skulle vara röd i ansiktet av ilska vid det här laget.

”You think?” mumlade Harry, som också var chockad.

”You're starting to think like me.” sa Simon glatt. ”And that's a good thing.”  

Harry's POV

Jag vet inte om det hade varit idiotiskt av mig att inte bara kyssa Ellie som scenen skulle varit för tre dagar sen. Men jag kunde bara inte. Jag ville inte att min och Ellies första kyss skulle vara planerad. Det hade gått tre dagar och jag kunde inte sluta tänka på det.

Jag vet inte vad som hände med mig. Men i hennes närvaro kunde jag inte tänka ordentligt. Jag kunde inte spela ”one night stand-snubben” längre. Hon fick fram den gamla Harry. Killen jag egentligen var, innan jag hade blivit en douche bag. Jag hade inte haft ett one night stand på tre dagar. För jag hade bara haft Ellie i tankarna.

Telefonen avbröt mina tankar. Det var Niall.

”Hello Niall.” sa jag.

”Harry! I'm calling to cheer you up!” sa Niall på ett sätt som fick mig att le. Han hade redan lyckats. Classic Niall.

”Is that a smile? I can hear you smiling Harry through the phone!”

”No I'm not—”

”Yes you are! Anyways, me and the guys are standing outside your door, can you come and open it?”

Varför ringde dom inte bara på dörren som normala människor? Juste, killarna var inte normala. Jag drog mig mot dörren, utan att bry mig om att jag faktiskt såg ut som jag gjorde. Jag hade inte duschat, mitt hår var ett mess och jag hade inga byxor på mig. Väldigt classy Harry.

Jag möttes av fyra ansikten tillhörande några knäppa idioter när jag öppnade dörren. De tittade på mig som om jag var en ailien. Utan att säga något trängde de sig på och såg sig omkring.

”Welcome in.” muttrade jag med tydlig ironi.

”Your room looks like a dump. You look like a dump. What did you do to our Harry?” konstaterade Louis skämtsamt och pekade på mig från topp till tå.

Jag suckade och slängde mig i soffan, bland alla smutsiga kläder.

”But seriously, what's wrong?” sa Louis innan han slog sig ned bredvid mig. De andra satte sig i fåtöljerna och den andra soffan runt bordet framför oss.

”Nothing, I'm fine!” sa jag irriterat. Nothing och fine. Två lögner i samma mening, bra där Harry.

”You can tell us mate!” sa Zayn.

Han hade rätt. Jag kunde berätta allt för dom. Men i stunden visste jag inte hur jag skulle formulera mig. Vad var fel? Varför hade jag bara isolerat mig från resten av världen i två dagar. Svaret var självklart även fast jag ville neka det. Ellie. Jag trodde att dessa två isolerade dagar skulle få mina känslor för henne att försvinna men newsflash, de var fortfarande där.

Hela vårat förhållande var på låtsas fortsatte jag intala mig själv. Ellie skulle aldrig kunna känna något för mig. Jag var en douche-bag, och hon visste det. Hon såg bara allt som vad det egentligen var – fake.

”Is it that girl?” sa Liam. ”Ellie?”

Jag nickade tomt och väntade på att någon skulle säga något. Men i själva verket var det mig de andra väntade på.

”I don't know! It's all just... messed up.” sa jag frustrerat och drog händerna genom håret.

”You like her!” sa Niall och Zayn i mun på varandra.

”No I don't.”

Inte ens jag själv kunde gå på orden som kom ut ur min mun. Hur jag än försökte intala mig själv att jag inte gillade henne, var det omöjligt att skjuta bort det. Och tro mig, jag hade försökt.

”Yes you do.” sa Louis. ”the old Harry is coming back...” fortsatte han på ett retsamt sätt.

”Okay fine! I admit it. I like her. But I can't. It's a fake relationship. And besides, Simon told me that I couldn't fall for her. Well, it was more like a threat.”

”Simon told you that?” frågade Liam förvånat och jag nickade stumt samtidigt som jag tittade ner i golvet. Liam fortsatte. ”then you can't. You can't like her Harry. I'm sorry, but I mean... IT'S SIMON” Han betonade Simons namn. 

Han hade helt rätt och det gjorde mig upprörd att han faktiskt hade rätt.

”Liam's right Harry. It's Simon that we're talking about.”

Efter ett tag började tystnaden i rummet bli för obehaglig för min smak, så jag gjorde vad jag alltid gör. Kom på något att säga.

”What should I do?”

”What you need is a distraction!” Louis höjde pekfingret och reste sig från soffan och berget av kläder. ”let's go out clubing tonight!”

Killarna instämde glatt och reste sig upp. ”You take a shower and fix that precious hair of yours and we'll meet you outside in an hour!” pekade Louis på mig.

Jag kunde inte säga emot.  

Första delen av Kapitel 12 "Confusion". Del 2 kommer klockan 18.00! Kommentera!