Kapitel 24, Stay
Nu var det stor tid att agera snabbt. Okej, så Harry hade nickat åt vänster. Jag sneglade försiktigt åt det hållet och såg en lampa på bordet vid trappan. Min lampa rättare sagt. Då forstod jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Harry menade att jag skulle slå lampan i Nates huvud. Antog jag i alla fall, men jag hade inte tid att tänka över saken. Så jag bet mig i underläppen innan jag bara gjorde det.
Jag tog snabbt tag i lampan och bara gjorde det. Jag smashade den mot Nate's huvud innan jag skulle ångra mig. Jag är varken en stark eller våldsam person så jag visste inte om jag hade tagit i tillräckligt mycket. Men det verkade som det, för att i nästa sekunde tippade Nate av och föll mot golvet.
När Nates ryggtavla var borta kunde jag se Harry. Han tittade först på mig och sedan på Nate medans han gapade som aldrig förr. Jag märkte inte att lampan hade glidit ur min hand förän den kraschade ner i golvet. Mina armar, mina ben och till och med mina läppar darrade. Mitt ansikte var genomdränkt i tårar och mina kinder uppsvällda.
Jag vågade äntligen röra på mig och mina steg styrdes rakt mot Harry. Jag hoppade nästan på honom och han tog emot mig i sin famn innan jag pressade huvudet mot hans bröstkorg.
Harry's POV:
Jag la min arm över Ellies axlar och drog henne närmre mig. Det kändes obeskrivligt lättande att ha henne i säkerhet och jag ville få henne att känna sig trygg. Jag var tvungen att nästan bära henne upp för trapporna till hennes sovrum, då hon nästan inte var kapabel till att gå själv. Jag satte mig på sängkanten för att under tystnad studera Ellie slänga ner hennes kläder och ägodelar i en stor väska liknande en sopsäck.
Utanför fönstret blinkade det blått och rött ljus som kom från de två polisbilarna som befann sig vid uppfarten till Ellies hus. I en av bilarna satt Nate och vad de skulle göra av honom visste jag inte för tillfället. Jag ville bara att han skulle försvinna långt härifrån, bort från Ellies liv och mitt liv – vårat liv. Han skulle aldrig få lägga ett finger på henne igen. ALDRIG.
Vi hade precis blivit intervjuade av en polis om vad exakt som hade hänt med massa följdfrågor. Det hade tagit oss mer än en timme, och vi hade inte kunnat ta det imorgon istället, eftersom det tydligen var nödvändigt nu. Ellies hand hade varit så hårt fastklämd i min att min hand nästan värkte lite nu.
Jag fick hjälpa Ellie att dra igen väskan innan jag ställde mig upp och la den över ryggen. Just som jag skulle börja gå mot trappan la Ellie sin hand, som fortfarande darrade, över min bröstkorg. Med en liten push hade hon lyckats få mig sittandes på sängen igen.
Ellie la sedan sina händer på varsin sida av min hals. Hon placerade en oväntad kyss över mina läppar som fick mig att luta mig bakåt en sekund för av överraskning. Jag besvarade kyssen och lät henne sätta sig i mitt knä innan jag la armarna om henne. Efter fem sekunder Ellie sig tillbaka från mina läppar.
”Thank you.” viskade hon och jag lät hennes huvud falla mot min bröstkorg. Hon grät. En smak av salt tårar hade lagt sig på mina läppar.
Det var inte mer än en månad sen jag hade tröstat Ellie på det här viset. Och jag hade inget emot det. Jag hade henne mer än gärna i min famn. Jag placerade en kyss på hennes hjässa innan jag bar upp henne i min famn och gick mot trappan.
Jag bar Ellie på det här viset, med väskan över ryggen ändå till bil där jag spände fast henne i framsätet. Polisen hade erbjudit oss skjuts hem till hotellet men jag hade tackat nej. Det sista jag ville göra var att dra åt oss uppmärksamhet och komma ut genom en polisbil framför hotellet.
Ellie's POV
Jag var inte alls beredd på de blixtrande kamerorna som attackerade mig och Harry när vi kom gående mot hotellet. Harry fann snabbt en arm om mig och kunde snabbt föra mig mot ingången. Jag tittade hela tiden ner i marken för att man inte skulle kunna skymta mitt uppsvällda och röda ansikte. Dessutom bar jag Harrys luvtröja, så jag tror att jag var säker.
När vi äntligen kom in i lobyn där paparazzis inte var tillåtna kunde jag pusta ut. Men jag lät bli att ta av mig luvan i och med att det fortfarande fanns personal – som mer än gärna var ögonvittnen till en artikel i tidningen. Det var inte förrän vi kom in i hissen som jag tog av mig luvan. Harry tryckte på den guld-inlagda knappen med siffran 22 på sig, innan han attackerade mig i en kram. Jag borrade in ansiktet i hans varma bröstkorg och sådär stod vi tills hissen plingade till och hissdörrarna öppnades.
Det första skrattet på flera timmar kom när Harry kastade upp mig i sin famn utan varning och bar mig på samma sätt som han burit mig till bilen tidigare. Jag fiskade upp nyckeln ur Harrys bakficka och öppnade upp dörren. Harry slängde mig på sängen.
Jag började ta av mig mina kläder tills jag bara låg där i ett linne och underkläder såklart. Jag kan inte neka att det kanske var lite awkward. Men jag orkade verkligen inte bry mig. Jag var trött och ville sova.
”Eh..” Harry harklade sig. Jag såg nu att även han bara stod i kallingar. ”You take the bed. I'll sleep on the couch.”
”Harry stop it. You're sleeping here.”
Jag slog med handen på täcket och log. Han log tillbaka åt mig och slängde sig direkt i sängen. Jag insåg nu att lamporna redan var släckta. Jag antog att jag redan vant mig vid mörkret. Jag la mig mot kudden och blundade. Jag kände några varma armar krama om mig och jag flyttade mig närmre honom.
Kommentera!!! :)
Kapitel 23, The opposite of fast
”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade jag lugnt och gick tydliga steg på platsen för att lura personen/personerna där inne att jag skulle gå därifrån. Men jag stannade på platsen och lyssnade.
Det första tio sekundrarna var det knäpptyst, men efter det kunde jag höra ljud där innefrån. Det var en mansröst.
I nästa ögonblick sparkade jag mot dörren så hårt jag kunde. Det var antagligen min frustration och ilska som var orsaken till att jag faktiskt lyckades sparka upp dörren. Det jag då såg bakom dörren var både skrämmande och upprörande.
Framför mig stod Nate med en kniv om halsen på Ellie som såg så sårbar ut. Att se henne så gjorde mig ännu mer upprörd, vilket fick mig att spänna varenda muskel i kroppen. Båda två stirrade på mig som nyss hade sparkat upp dörren och orsakat ett högt ljud.
Jag vet inte vad jag tittade på och ännu mindre vad som pågick.
Ellie's POV
Jag kunde knappt tro mina ögon när Harry sparkade upp dörren den där novemberkvällen. Sekunden jag hade hört ljudet kände jag direkt hur Nates grepp om mig plötsligt hårdnade om mig.
Jag vågade knappt känna mig räddad, men jag kunde inte låta bli i och med att synen av Harry fick mig att känna mig en otrolig tygghet. Även där jag stod med en kniv runt halsen. Jag vet att det låter sjukt, men det var faktiskt så.
Man brukar faktiskt säga att allt händer snabbt i sånna här situtioner. Men jag kände precis tvärtom. Allt gick så otroligt långsamt.
Harry tittade på Nate med mörka ögon och det gick inte att undgå hur arg han faktiskt var. Kanske var det de svarta ögonen, eller att hela han skakade och musklerna samt käkarna var maxspända som gjorde att jag kunde tyda precis vad han kände.
Allt var fortfarande så overkligt och det hela kändes som om en dröm där jag stod med vasst blad mot mitt bara skinn. För vad som kände en evighet sen hade jag var helt inställd på att jag skulle bli våldtagen.
Efter vad som kändes som tio minuter av intensiva blickar öppnade äntligen Harry munnen. Då märkte jag att mina ögon var fyllda av salta tårar igen. Och det var inte glädjetårar. Fast jag visste helt ärligt inte varför jag grät.
”Let her go.” fräste Harry, och det var som att jag kunde se en flamma i hans pupiller. Vrede
Nate brast ut i ett mörkt skratt. Jag hade aldrig tänkt på hur ondskefull Nates skratt faktiskt var. Jag försökte vrida på mig men då tog han hårdare om mig. Kniven var fortfarande upptryckt mot min hals.
”Isn't it Harry Styles coming to the rescue.” skrattade han och pekade på Harry. ”He's a little boy Ellie! He's not even a man! You need a real man. Like me.”
Rysningar for genom kroppen. Jag vågade knappt andas, men hur jag än försökte envisades min min bröstkorg att resa sig onödigt mycket. Jag var rädd och därför gick det inte att undgå.
Harry tog några steg framåt, men avståndet mellan oss förblev detsamma i och med att Nate backade. Tillslut stod jag tryckt mot Nates bröstkorg och Nate stod tryckt mot väggen bakom oss. Nu kunde han inte backa längre.
"Nate. Just drop the knife." Harry svalde och stannade in. Avståndet mellan oss var bara knappt två meter men ändå kändes det som en oändligt lång sträcka. "There's no need for violence."
Harry tog sedan ett försiktigt kliv närmre. "Don't come any closer!" nästan skrek Nate.
Jag kände bladet tryckas så hårt mot min hals att jag trodde att min hals skulle skäras av i vilken sekund som helst. Men Harry tvärtstannade och Nate släppte det extremt hårda greppet om mig och övergick till ett grepp som endast var hårt.
"Okay, okay! Just listen to me Nate." vädjade Harry och gestikulerade med händerna för att försöka lugna ner Nate.
Av någon anledning, kanske var det tonen i rösten som gjorde det, så hörde jag att det var mig Harry tilltalade egentligen. Nate släppte nu helt och hållet taget mot mig och började gå mot Harry.
I samma sekund mötte jag Harrys panikslagna blickar. Ögonen flackade mot sidan av mig och huvdet nickade åt samma håll. Jag förstod inte. Och det faktum att det var kolsvart här inne hjälpte mig inte direkt på traven. Jag hade gärna velat ha en mindre diskret version av tecknet men nu var det försent.
"Shut up!" skrek Nate och riktade kniven mot Harry som höll på att backa bakåt.
Nu var det stor tid att agera snabbt. Okej, så Harry hade nickat åt vänster. Jag sneglade försiktigt åt det hållet och såg en lampa på bordet vid trappan. Min lampa rättare sagt. Då forstod jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Harry menade att jag skulle slå lampan i Nates huvud. Antog jag i alla fall, men jag hade inte tid att tänka över saken. Så jag bet mig i underläppen innan jag bara gjorde det.
Jag tog snabbt tag i lampan och bara gjorde det. Jag smashade den mot Nate's huvud innan jag skulle ångra mig. Jag är varken en stark eller våldsam person så jag visste inte om jag hade tagit i tillräckligt mycket. Men det verkade som det, för att i nästa sekunde tippade Nate av och föll mot golvet.
När Nates ryggtavla var borta kunde jag se Harry. Han tittade först på mig och sedan på Nate medans han gapade som aldrig förr. Jag märkte inte att lampan hade glidit ur min hand förän den kraschade ner i golvet. Mina armar, mina ben och till och med mina läppar darrade. Mitt ansikte var genomdränkt i tårar och mina kinder uppsvällda.
Jag vågade äntligen röra på mig och mina steg styrdes rakt mot Harry. Jag hoppade nästan på honom och han tog emot mig i sin famn innan jag pressade huvudet mot hans bröstkorg.
Kommentera för mer!! :D
Kapitel 22, What happens now?
Det var Harry. Jag tittade på Nate som verkade tänka ut sitt nästa steg. I nästa sekund var kniven tryckt mot min strupe. Det vassa bladet sved mot det bara skinnet.
”I know you're in there.” Kniven trycktes hårdare mot min hals.
”Answer him.” väste Nate och spände blicken i mig.
”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”
Mina ögon fylldes av salta tårar när jag insåg att situation inte hade förändrats. Harry skulle lämna, för att jag mot min vilja var tvungen att säga åt honom att gå. Allt jag ville vara att Harry skulle hålla om mig. Beskydda mig.
”Just... please, open up.” sa Harry och vred på handtaget. Det var låst. Och jag var fast här inne med Nate.
”No. Just... leave” svarade jag och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Jag kunde inte hålla dem inom mig längre. Hela min kropp darrade.
”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade Harry och jag hörde fotsteg där ute som sedan upphörde.
I samma sekund hade det lilla hoppet jag nyss känt försvunnit.
(80 minutes earlier)
Harry's POV
Jag slöt ögonen och lutade huvudet bakåt i sätet. Chauffören hade öppnat den lilla rutan mellan förarsätet och passagerarsätet och han gav mig en frågande blick. Om jag inte hade helt fel, fick jag faktiskt för mig att han hade hört varenda ord av mitt och Ellies bråk.
”Sir?” sa chauffören tillslut, vilket fick mig att öppna ögonen.
”Drive to Simon's office, please.” fick jag ur mig automatiskt innan jag återigen slöt ögonen och hörde motorn starta och rutan mellan oss vevas ner.
Jag var en idiot. En idiot som inte kunde hålla munnen stängd. Allt på grund av en avundsjuka som var okontrollbar. Det var inte bara det som hade stört mig. Jag hade dessutom sett hur Mason hade tittat på Ellie. Som att han skulle få henne i säng. Och det var det som störde mig mest. Jag kände igen det, för att det var precis så jag hade sett tjejer innan jag träffat Ellie.
”We're here.” uppfattade jag chauffören säga och jag suckade.
Inte för att jag ville vara otrevlig, utan för att jag lyckades fucka upp det hela tiden. Det vill säg mig och Ellie. Jag vet inte varför det var så svårt för mig att bara säga hur det låg till.
”Thank you.” sa jag artigt innan jag öppnade dörren och klev ur bilen.
Simon pratade för fullt i telefonen när jag kom in i hans kontor. Med hjälp av hans kassa handsignaler uppfattade jag halvt att han menade att jag skulle stänga dörren och sätta mig ner. Jag gjorde som han ville och tog sedan upp mobilen i väntan på att hans samtal skulle vara över. Klockan var 18.06.
Ett sms väntade mig.
From: Niall Horan, 3 minutes ago
Are you and Ellie coming to my party tonight or what? Btw I saw the interview today and I have to say – WOW!! You guys are so in love!!!
Shit. Jag hade helt och hållet glömt bort Nialls fest. Det hade varit en händelserik dag, och helt ärligt skulle en fest inte passa helt fel. Och att introducera Ellie för alla, var något jag helt ärligt längtade efter. Jag bestämde mig för att köra hem till henne direkt efter att jag var klar här.
Den andra delen av Nialls sms var något jag inte orkade bry mig att svara på för tillfället, ändå kunde jag inte komma undan av att le för mig själv som en idiot.
To: Niall Horan
We got in to a fight, but I'm going over to her house after I'm done with Simon to invite her. Well, maybe I should start with an apology first.
Simon fick min uppmärksamhet när han harklade sig.
”Sorry about that. It was the press. They've been calling non-stop since the interview today. They're calling you Hellie now.”
Simon slog sig ned i stolen mittemot mig och tog emot mina frågande blickar.
”Hellie?”
”Yeah. Your couple name. Harry and Ellie. If you put your names togeth--”
”Yeah, yeah I know what you.” mean avbröt jag.
Jag ville få det här överstökat och bege mig till Ellies hus. Simon slog ihop händerna och sprack upp i ett leende.
”Anyways, the interview was BRILLIANT! I didn't know you could act like that?”
Inte jag heller. Det var för att jag inte hade spelat. Jag är den sämsta skådespelaren någonsin. Det tog mig tio sekunder att komma på en tillräckligt trovärdig lögn.
”I took acting classes in middle school.” var det bästa jag kunde komma på på så kort tid. Det var faktiskt en ganska bra lögn måste jag medge. Ljuga var något jag faktiskt var bra på.
”Oh really? And Ellie was superb! It looked so real!” Det var äkta. Men det visste inte Simon ”Where is Ellie by the way?”
Jag blev lite smått panikslagen för jag hade inte en aning om vad jag skulle svara på det. Varför hade jag inte tänkt ut detta innan jag kommit in hit?
”She went home... She wasn't feeling very good.” sa jag tillslut.
Simon verkade köpa det och jag kunde pusta ut. Jag tar tillbaka det där med att jag är bra på att ljuga. För sanningen är att jag bara är bra på att ljuga för mig själv.
”Oh... Give her my best.” svarade Simon. ”So, I talked to the people in charge of your ”relationship”, they're the professionellals you know. People are just getting used to the idea of you and Ellie togheter, and the interview was the first step. The next step is that you post a picture of the two of you on instagram and twitter.”
Mobilen i fickan vibrerade.
From: Niall Horan, two seconds ago
You better bring her with you now Harry!!
Ett leende spred sig genast på mina läppar.
”I have to go now. But I'll make sure to post the picutre. Bye!” sa jag genast.
Jag hade lämnat kontoret innan Simon hade haft chans att ge mig ett svar. Nialls sms gett mig ett sorts ryck som gjort att jag var tvungen att åka till Ellie på direkten. Jag rivstartade motorn och körde mot Ellie hus. Jag körde till och med över hastighetsbegränsningen. Allt jag kunde hoppas på nu var att hon skulle förlåta mig.
Snabbt och smidigt parkerade jag bilen utanför Ellies dörr och nästan sprang upp för trappan. Där gav jag dörren tre hårda knackningar innan jag fixade håret och mjukade upp musklerna. Två sekunder gick. Tio sekunder. Sedan 30 sekunder. När en minut hade gått knackade jag igen, tre hårda slag denna gång också.
”Ellie?” sa jag tillslut.
Inget svar. Men jag var bombsäker på att hon var där inte. Jag såg inte några tända lampor eller tecken på att huset inte var tomt, men jag hade en sån stark känsla av att hon var där inne. Och att något var fel.
”I know you're in there.” sa jag och inväntade ett svar, som tillslut kom 20 sekunder senare.
”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”
Något var fel. Riktigt fel. Det var inte bara det att hennes röst var osäker, det var också det faktum att om hon hade velat prata med mig, visste jag att hon inte skulle svarat allt. Ellie skulle låta mig stå där ute i flera timmar.
”Just... please, open up.”
Jag drog i handtaget, men såklart var det låst. Ellie bodde själv och låste alltid i och med att hon var otroligt rädd, det visste jag.
”No. Just... leave” svarade Ellie.
Nu var det kristallklart för mig att hon var otroligt rödd. Om jag kunde gissa rätt var någon där inne. Tanken på att någon skulle göra illa Ellie gjorde mig genast så arg. Jag behövde ta mig in, NU. Problemet var att jag inte visste hur jag skulle ta mig in.
Lyckligtvis fick jag en idé.
”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade jag lugnt och gick tydliga steg på platsen för att lura personen/personerna där inne att jag skulle gå därifrån. Men jag stannade på platsen och lyssnade.
Det första tio sekundrarna var det knäpptyst, men efter det kunde jag höra ljud där innefrån. Det var en mansröst.
I nästa ögonblick sparkade jag mot dörren så hårt jag kunde. Det var antagligen min frustration och ilska som var orsaken till att jag faktiskt lyckades sparka upp dörren. Det jag då såg bakom dörren var både skrämmande och upprörande.
Framför mig stod Nate med en kniv om halsen på Ellie som såg så sårbar ut. Att se henne så gjorde mig ännu mer upprörd, vilket fick mig att spänna varenda muskel i kroppen. Båda två stirrade på mig som nyss hade sparkat upp dörren och orsakat ett högt ljud.
Jag vet inte vad jag tittade på och ännu mindre vad som pågick.
KOMMENTERA för mer, snälla! :) Vad tycker ni?