Kapitel 23, The opposite of fast
”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade jag lugnt och gick tydliga steg på platsen för att lura personen/personerna där inne att jag skulle gå därifrån. Men jag stannade på platsen och lyssnade.
Det första tio sekundrarna var det knäpptyst, men efter det kunde jag höra ljud där innefrån. Det var en mansröst.
I nästa ögonblick sparkade jag mot dörren så hårt jag kunde. Det var antagligen min frustration och ilska som var orsaken till att jag faktiskt lyckades sparka upp dörren. Det jag då såg bakom dörren var både skrämmande och upprörande.
Framför mig stod Nate med en kniv om halsen på Ellie som såg så sårbar ut. Att se henne så gjorde mig ännu mer upprörd, vilket fick mig att spänna varenda muskel i kroppen. Båda två stirrade på mig som nyss hade sparkat upp dörren och orsakat ett högt ljud.
Jag vet inte vad jag tittade på och ännu mindre vad som pågick.
Ellie's POV
Jag kunde knappt tro mina ögon när Harry sparkade upp dörren den där novemberkvällen. Sekunden jag hade hört ljudet kände jag direkt hur Nates grepp om mig plötsligt hårdnade om mig.
Jag vågade knappt känna mig räddad, men jag kunde inte låta bli i och med att synen av Harry fick mig att känna mig en otrolig tygghet. Även där jag stod med en kniv runt halsen. Jag vet att det låter sjukt, men det var faktiskt så.
Man brukar faktiskt säga att allt händer snabbt i sånna här situtioner. Men jag kände precis tvärtom. Allt gick så otroligt långsamt.
Harry tittade på Nate med mörka ögon och det gick inte att undgå hur arg han faktiskt var. Kanske var det de svarta ögonen, eller att hela han skakade och musklerna samt käkarna var maxspända som gjorde att jag kunde tyda precis vad han kände.
Allt var fortfarande så overkligt och det hela kändes som om en dröm där jag stod med vasst blad mot mitt bara skinn. För vad som kände en evighet sen hade jag var helt inställd på att jag skulle bli våldtagen.
Efter vad som kändes som tio minuter av intensiva blickar öppnade äntligen Harry munnen. Då märkte jag att mina ögon var fyllda av salta tårar igen. Och det var inte glädjetårar. Fast jag visste helt ärligt inte varför jag grät.
”Let her go.” fräste Harry, och det var som att jag kunde se en flamma i hans pupiller. Vrede
Nate brast ut i ett mörkt skratt. Jag hade aldrig tänkt på hur ondskefull Nates skratt faktiskt var. Jag försökte vrida på mig men då tog han hårdare om mig. Kniven var fortfarande upptryckt mot min hals.
”Isn't it Harry Styles coming to the rescue.” skrattade han och pekade på Harry. ”He's a little boy Ellie! He's not even a man! You need a real man. Like me.”
Rysningar for genom kroppen. Jag vågade knappt andas, men hur jag än försökte envisades min min bröstkorg att resa sig onödigt mycket. Jag var rädd och därför gick det inte att undgå.
Harry tog några steg framåt, men avståndet mellan oss förblev detsamma i och med att Nate backade. Tillslut stod jag tryckt mot Nates bröstkorg och Nate stod tryckt mot väggen bakom oss. Nu kunde han inte backa längre.
"Nate. Just drop the knife." Harry svalde och stannade in. Avståndet mellan oss var bara knappt två meter men ändå kändes det som en oändligt lång sträcka. "There's no need for violence."
Harry tog sedan ett försiktigt kliv närmre. "Don't come any closer!" nästan skrek Nate.
Jag kände bladet tryckas så hårt mot min hals att jag trodde att min hals skulle skäras av i vilken sekund som helst. Men Harry tvärtstannade och Nate släppte det extremt hårda greppet om mig och övergick till ett grepp som endast var hårt.
"Okay, okay! Just listen to me Nate." vädjade Harry och gestikulerade med händerna för att försöka lugna ner Nate.
Av någon anledning, kanske var det tonen i rösten som gjorde det, så hörde jag att det var mig Harry tilltalade egentligen. Nate släppte nu helt och hållet taget mot mig och började gå mot Harry.
I samma sekund mötte jag Harrys panikslagna blickar. Ögonen flackade mot sidan av mig och huvdet nickade åt samma håll. Jag förstod inte. Och det faktum att det var kolsvart här inne hjälpte mig inte direkt på traven. Jag hade gärna velat ha en mindre diskret version av tecknet men nu var det försent.
"Shut up!" skrek Nate och riktade kniven mot Harry som höll på att backa bakåt.
Nu var det stor tid att agera snabbt. Okej, så Harry hade nickat åt vänster. Jag sneglade försiktigt åt det hållet och såg en lampa på bordet vid trappan. Min lampa rättare sagt. Då forstod jag. Att jag inte hade tänkt på det tidigare. Harry menade att jag skulle slå lampan i Nates huvud. Antog jag i alla fall, men jag hade inte tid att tänka över saken. Så jag bet mig i underläppen innan jag bara gjorde det.
Jag tog snabbt tag i lampan och bara gjorde det. Jag smashade den mot Nate's huvud innan jag skulle ångra mig. Jag är varken en stark eller våldsam person så jag visste inte om jag hade tagit i tillräckligt mycket. Men det verkade som det, för att i nästa sekunde tippade Nate av och föll mot golvet.
När Nates ryggtavla var borta kunde jag se Harry. Han tittade först på mig och sedan på Nate medans han gapade som aldrig förr. Jag märkte inte att lampan hade glidit ur min hand förän den kraschade ner i golvet. Mina armar, mina ben och till och med mina läppar darrade. Mitt ansikte var genomdränkt i tårar och mina kinder uppsvällda.
Jag vågade äntligen röra på mig och mina steg styrdes rakt mot Harry. Jag hoppade nästan på honom och han tog emot mig i sin famn innan jag pressade huvudet mot hans bröstkorg.
Kommentera för mer!! :D
Meeer!
Omg så bra!!!! :D <3
Omfg så jävla bra meraaa dörrr