clarities.blogg.se

---

---

Harry's POV

 

”It's definitely getting colder.” sa Ellie när vi kom ut ur byggnaden.

 

Jag nickade instämmande.

 

Det blev kallare och kallare för varje dag. Det var mitten av december och julen låg runt hörnet. Även om vi befann oss i Kalifornien var temperaturen lägre än vanligt. Fast det betyder inte att värmen hade försvunnit, för det var fortfarande varmt. Det blev sällan sådär jättekallt i Kalifornien.

 

Vi gick tysta ett tag på gatorna som verkade vara öde för tillfället. Jag tänkte på hur jag skulle formulera mig för att orden inte skulle uppfattas på fel sätt. Jag hade en vana av att det blev så. Det var en riktigt dålig vana. Tillslut bestämde jag mig för att öppna munnen. 

 

”I'm sorry I ran away last night...” började jag. ”Honestly, I was just scared. I thought I had made a mistake by kissing you and--”

 

Det här var något som var så svårt för mig att prata om. Känslor. Jag hade aldrig kunnat öppna upp mig för många. Ellie var den första tjejen i mitt liv (förutom min mamma) jag vågat öppna upp mig för. 

 

”It was a mistake.” avbröt Ellie lågmält.

 

”What?” utbrast jag.

 

Hade jag nyss hört rätt?

Det var som att mitt hjärta attackerades av tusen nålar. Att höra de orden komma från henne gjorde ont. Jag ville protestera och säga att det inte var ett misstag, men jag vågade inte. Och det var väl för det bästa.

 

”We should just forget it... Right?” sa hon osäkert.

 

”Yeah... Right.” bekräftade jag och fäste blicken på mina fotsteg som tycktes bli snabbare.

 

Jag märkte nu att vi var framme i city. Jag kunde bokstavligt känna blickarna på oss. Det kändes lite som brännmärken. Jag tog tag i Ellies hand med en mjuk rörelse. Hon började bli nervös, det kunde jag känna. Jag var också nervös.

 

Vi gick på huvudgatan och jag upptäckte nu att det inte var sådär jättemycket folk, vilket var skönt. Det var trotts allt söndag. Trotts det stod paparazzis fortfarande i varenda hörn. Dem tycktes alltid finnas i min omgivning. 

Jag hade inte en blekaste aning om hur jag skulle inleda kyssen. För det första behövde vi stå stilla.

Jag stannade in och Ellie följde mitt exempel. Allt hände så snabbt och jag gjorde saker utan att tänka först. Mitt huvud var helt tungt och jag kände mig svettig. Jag drog Ellie mot mig, så att våra ansikten mötte varandra. Jag log mot henne. Inte bara för att det var en del av skådespeleriet, utan också för att jag ville det.

 

Hon besvarade mitt leende, och jag drog henne närmre. Ellies händer fann sin plats rung mig och jag tog djupare andetag innan min hand smekte automatiskt hennes kind.

 

”It's okay.” sa jag lika lågt som en viskning. Även om det var menat till henne, sa jag det också för att lugna ner mig själv.

 

Jag kupade min hand om hennes kind och bara gjorde det. Kysste henne alltså. 

 

I samma sekund som våra läppar möttes, glömde jag allt om hur vi hade kommit överens att vi skulle behålla förhållandet, oss, professionellt. Även om det nu var ”professionell” en kyss, kunde jag utan tvekan känna något mer. Känslan var så stark att jag nästan var säker på att folk omkring oss också kunde känna det. Det var inte fake, det var äkta. Jag kunde känna det. Varje blick, varje beröring, varje kyss.

 

Jag undrade om Ellie också kände det. Hon var den enda personen som jag inte kunde avgöra om hon kände likadant. 

 

Efter några sekunder lyckades jag dra mig tillbaka från kyssen, även om det var otroligt svårt. Simon hade sagt att det skulle vara en gullig kyss. Inget hångel. Jag höll fortfarande armarna om Ellie, som stod på ostadiga ben.

 

”Are you okay?” log jag. Hon såg snurrig ut.

 

”Yeah...” mumlade hon. ”Just... dizzy.” Hon la en hand över pannan och blundade.

 

Jag släppte taget om Ellie och greppade istället taget om hennes hand. Vi började långsamt gå. Jag kunde fortfarande känna ruset i kroppen av kyssen.

”What time is the interview?” frågade Ellie.

---

---

Nästa kapitel är klart och om ni vill ha det imorgon är det bara att kommentera! ;)