clarities.blogg.se

 ”Harry? What are you doing?”

Han ignorerade min fråga och fortsatte knappa på tangentbordet. När han var klar stängde han ner locket på laptopen och la den varsamt på bordet framför soffan. Sekunden efter pep min Iphone till med en notis från Twitter.

 

@Harry_Styles: Hello everyone! I love all my fans, but what you're writing about @Ellie_Carter is horrbile. What has she ever done? I'm truly happy with her and I really, really like her. And she gets hurt when you write those things about her :( It hurts me to read all of those things about someone who doesn't deserve it. So, please stop! Xx Harry

 

Efter att jag hade läst kart tittade jag upp och möttes av ett leende. Ett leende som fick mig att känna pirr i magen. Jag försökte stöta bort det, men såklart var det omöjligt.

 

”Thank you Harry.”

---

Harry's POV

 

”So, this is where you live?” frågade jag och Ellie nickade.

 

Jag hade inte tänkt på att jag just nu var i Ellies hus för första gången för än nu. Det var stort, men inte enormt och inredningen modern men ändå gammaldags. Jag gillade det. Det var ett sånt där hemtrevligt hus man verkligen gillar. Ja, det var en skitförklaring, men ni fattar poängen. Det som förvånade mig var att hon verkade bo där själv.

 

”Where are your parents?” frågade jag samtidigt som jag studerade fotona på byrån en bit bort. De föreställde vad jag skulle tro var Ellies föräldrar. Den äldre kvinnan i blont hår, var otroligt lik Ellie och mannen bredvid henne hade samma glittrande ögon som Ellie.

 

”Not here.” svarade Ellie.

 

Hon var frånvarande och stirrade tomt på mig. För ett ögonblick såg det ut som att Ellie skulle bryta ut i tårar igen. Jag märkte att det var ett känsligt ämne, och så mycket som jag ville respektera det, var jag ändå nyfiken.

 

”So you live alone?”

 

”Yes.”

 

Jag ville ta reda på mer, men det fanns gränser och det var jag fullt ut medveten om. Så jag nickade bara och lät tystnaden falla över oss igen. Sedan tappade jag bort mig i hennes ögon. Jag hade aldrig skådat några så vackra ögon. De var så klara och kristallblå att det skulle kunna ha varit linser. Jag kom på mig själv att stirra och bröt genast vår ögonkontakt som hade varat alldeles för länge. Vad fan höll jag på med? Det här är inte på riktigt Harry.

 

Jag reste mig upp från soffan och kunde skymta en glimt av panik i Ellies blick. Hon ville inte vara ensam igen. Det var helt ut förståeligt. Ellie bodde ensam i ett stort hus och hade nyss läst hemska kommentarer. Kommentarer om sig själv. Hon var på väg att bryta ihop.

Det gjorde ont inom mig att se henne såhär. Så sårbar. Oskyldig. Med gråten i halsen. Kom igen Harry, när började du bry dig? Du bryr dig inte om sånt här skit. Men hon behövde någon. Hon behövde mig.

 

”Where's the kitchen?”

 

Ellie tittade förvånat på mig innan hon pekade åt vänster.

 

”In there... Why?”

 

”I'm gonna make you spaghetti.”

 

Ett litet leende spred sig på Ellies läppar. Min puls ökade av att bara se henne le. Och det fick mig också att le. Klockan var två på förmiddagen och vi hade inte ätit någon lunch. Eller inte jag i alla fall, och jag antog att Ellie inte heller hade det. Hungern började växa fram snabbare och snabbare.

 

 

Jag hittade vägen till köket och Ellie följde efter. Jag började rota bland kastrullerna och hon satte sig på en stol vid köksbordet.

 

”Why spaghetti?” skrattade Ellie.

 

Hennes mjuka skratt fick mig att bli nervös. Som sagt brukade jag aldrig varanervös. Jag kunde inte kontrollera det.

 

”It's my speciality!” svarade jag och flinade.

 

Det tog mig en knapp timme att koka ihop en rätt så lyckad Spaghetti Bolognese. Det var den enda rätten jag faktiskt kunde laga. Hela denna timme hade Ellie bara studerat mig och skrattat. Tydligen såg jag rolig ut när jag lagade mat sa hon. Det var inte omöjligt.

 

Jag la två fulla tallrikar med mat framför oss och slog mig ned mitt emot Ellie som genast började äta. Efter några hastiga tuggor torkade hon sig om munnen.

 

”Oh my god Harry, I didn't know you could cook!”

 

”There's lots of things you don't know about me.” flinade jag.

 

”Oh yeah? Like what?”

 

”This is the only dish I actually can cook.”

 

Ellie skrattade och drog en hand genom håret. Jag vet inte vad eller varför det hände, men det dödade mig. Hon fick mig att känna mig lycklig på ett sätt jag aldrig hade upplevt förut. Bara ljudet av hennes skratt fick mig att le.

 

”Well, it tasted really good. Anything else I have to know?” skrattade Ellie.

 

”I've not always been a douche.” erkände jag utan att tänka mig för. Plötsligt blev jag lite seriösare.

 

”Oh, so you confess that you're a douche?”

 

”Yeah. Well, I wouldn't say that I'm a douche all the time. But latley I've been that. I'm sure you've seen it in the magazines.”

 

Ellie nickade och tog en klunk av vattnet.

 

”I know that it's wrong. But it's just easier with no strings attached.” fortsatte jag.

 

Vanligtvis skulle en tjej slå till mig på armen om jag sa det där. Hon skulle säga att jag hade fel. Men Ellie var inte en vanlig tjej.

 

”I agree. I'm the same.”

 

Jag vet inte om det gladde mig att hon påstod att hon var samma som mig. Eller om det störde mig för att innerst inne ville jag inte att det skulle vara så.

 

”After my boyfriend cheated on me, it has been like I can't let anyone in. And I mean, I still have needs.” skrattade Ellie.

 

Hon reste sig upp och gav mig ett leende. Sedan tog hon tallrikarna mot diskbänken. Jag satt som fastfryst i stolen med en mängd tankar som attackerade mitt huvud. Det var inte förän Ellie tilltalade mig som jag kom tillbaka till verkligheten.

 

”Are you gonna help me with the dishes or what?”

 

Jag mumlade ett ”yeah” och gav henne sällskap vid diskkon.

 

Vi hade precis diskat klart när jag tappade en tallrik på golvet. Shit, var jag tvungen att vara så klantig?

 

”I'm so sorry.” mumlade jag.

 

Jag böjde mig ner på knä för att ta upp bitarna som fanns kvar av den sönder-smashade tallriken, men Ellie låg redan ett steg före mig. Hon var också nere på alla fyra för att plocka upp min röra. Jag hjälpte henne att plocka upp bitarna varsamt, noga med att inte skära mig.

 

När det bara var den sista biten var kvar, tog jag tag i den samma stund som Ellie gjorde likadant. Hennes hand brände hett mot min och ingen av oss brydde sig om att bryta kontakten mellan våra händer.

 

Istället tittade jag upp och mötte hennes vandrande blick. Våra ansikten var farligt nära varandra och för varje sekund som gick raderades ytterligare en centimeter mellan oss. Jag kunde inte kontrollera mig själv när jag lutade mig närmre och närmre. Och för varje sekund ökade hjärtslagen i mitt bröst och tillslut dunkade det så snabbt att jag var tvungen att blunda för att lugna ner mig. Jag kunde känna Ellies varma anderdräkt mot mina läppar och när jag öppnade ögonen igen var vi så nära att man inte ens hade kunnat sticka ett papper mellan våra ansikten. I nästa ögonblick snuddade min underläpp hennes. Min hjärna skrek Vad fan håller du på med!? men mina instinkter sa kyss henne.

PLING, PLING.

 

Dörrklockan. Saved by the bell. Av ren reflex drog jag mig tillbaka från Ellie som gjorde likadant och reste mig upp på fötterna.

 

”Shit.” svor Ellie för sig själv och kastade bitarna av tallriken i soptunnan. Sedan tittade hon ut genom fönstret för att se vem som stod utanför dörren.

 

”Shit. It's Nate. You have to hide Harry!”

---

---

Spännande? ;) Haha, men tack för alla fina kommentarer, och för att ni läser! Sprid vidare och fortsätt kommentera för ännu mer uppdatering - det gör mig motiverad att uppdatera mer liksom! Kram!