clarities.blogg.se

Ellie's POV

Jag betalade den ovanligt vänliga taxichauffören och klev ut ur taxin. Mina fötter dödade mig. Varje gång jag bar höga klackar frågade jag mig själv varför jag ens brydde mig om att sätta på mig det, när jag visste konsekvenserna. Stora fotskador. Men jag hade trotts allt varit på en intervju i TV framför miljontals personer. Då kan man inte sätta på sig converse, speciellt när jag så gärna ville imponera på Harrys fans.

Jag förstod inte vad Harrys jävla problem var. Han gjorde mig galen på sätt han inte ens kunde börja att förstå. Det hade gjort ont att bli avvisad första gången. Och jag var livrädd över att bli avvisad igen. Jag kom på mig själv med att sakna Harry. 

Jag tog av mig klackarna och gick barfota mot mitt hus. När jag svepte med blicken mot mitt hus såg jag att det satt någon på trappan utanför min port. När jag såg vem det faktiskt var ryggade jag tillbaka, samtidigt som en rysning for genom min kropp. Det var Nate.

”What are you doing here Nate?” lyckades jag få ur mig och låta hel-lugn. Även fast det skrek någonstans inom mig. Att se honom gjorde mig rädd, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Nate tittade upp på mig som nu stod framför honom. Men jag höll mig på avstånd. Jag stod inte så där nära som jag brukade stå Harry när vi pratade. Jag önskade att Harry var här nu.

Nate hånflinade mot mig, vilket orsakade ännu en rysning i min kropp.

”What? Can't an old friend just stop by to say 'Hello'?”

Jag stirrade uttrycktlöst på honom. Jag ville inte att han skulle kunna tyda att jag kände mig hotad.

”We're not friends. I haven't seen you in over a year, and now I get two visits from you in less than a month?”

Han skrattade och ställde sig upp. Sedan tog han tre stora steg mot mig, så jag var tvungen att backa. Hjärtat i bröstet slog snabbare än någonsin och min andetag blev snabbare. Jag ville bara springa där ifrån. Men det här var faktiskt mitt hus.

”Okay, you're right. I'm here for something else.” Nate tog ytterligare ett steg mot mig och rörde vid min arm. Jag huttrade till. ”we haven't hooked up in a while... So I thought...” sa han med bestämd röst.

”No, Nate.” Jag slog av hans hand från min arm för att visa att jag inte var rädd för honom. Vilket jag var, men han skulle inte knäcka mig. ”I have a boyfriend. And I don't do that anymore.”

”Oh Ellie, come on.” pressade Nate och la handen på min arm igen.

Jag ignorerade honom och gick med snabba och bestämda steg förbi för att låsa upp ytterdörren. Det måste varit ett mirakel för jag lyckades få in nyckeln och låsa upp den även fast mina händer darrade som aldrig förr. Jag skulle precis stänga efter mig, men hann inte innan Nates sko stoppade dörren från att slå igen. Fan.

”What the hell?” skrek jag. ”I said NO.”

Jag försökte låta självsäker, men min röst skar sig i sista meningen. Han visste att han gjorde mig rädd, vilket var en fördel. Nate sparkade upp dörren och jag backade bakåt och åskådade honom slå igen dörren och vrida om låset. Det var kört.

Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag ångrade att jag inte följde med Harry till Simons kontor nu.

”Well, I don't take no for an answer.”

Nates röst var mörk och hotfull. Jag visste redan nu att jag inte skulle kunna ta mig ur det här. Han var större och tre gånger starkare än mig. Han började gå mot mig och jag vacklade bakåt tills jag tillslut ramlade i trappan.

Jag kunde knappt inse att den killen jag en gång faktiskt hade varit bra kompis med, hade förvandlads till ett monster jag nu var rädd för. 

”Can you please leave my house. I'll call the police.” vädjade jag och tog upp iphonen ur fickan och skyltade med den.

Nate blev fullkomligt rasande av synen. Han slog telefonen ut min hand innan jag ens hann blinka.

Då såg jag att något glittrade i handen. Han hade en kniv. Jag hajade tillbaka av rädsla. 

”Now you're gonna do as I say or there will be consequences.”

Han nickade mot kniven i handen och jag kunde känna gråten i halsen. Vad skulle hända nu? Antagligen skulle Nate våldta mig. Och det fanns inget jag kunde göra åt saken.

Jag kände hans grova händer om mina armar. Sedan hörde jag ett ljud. Jag insåg inte att någon knackade på dörren förrän jag såg paniken i Nates ögon.

”Ellie?” sa en hes röst.

Det var Harry. Jag tittade på Nate som verkade tänka ut sitt nästa steg. I nästa sekund var kniven tryckt mot min strupe. Det vassa bladet sved mot det bara skinnet.

”I know you're in there.” Kniven trycktes hårdare mot min hals.

”Answer him.” väste Nate och spände blicken i mig.

”Harry... Eh..I don't wanna talk to you right now.”

Mina ögon fylldes av salta tårar när jag insåg att situation inte hade förändrats. Harry skulle lämna, för att jag mot min vilja var tvungen att säga åt honom att gå. Allt jag ville vara att Harry skulle hålla om mig. Beskydda mig. 

”Just... please, open up.” sa Harry och vred på handtaget. Det var låst. Och jag var fast här inne med Nate.

”No. Just... leave” svarade jag och lät tårarna rinna ner för mina kinder. Jag kunde inte hålla dem inom mig längre. Hela min kropp darrade.

”Fine. I'll just see you tomorrow.” svarade Harry och jag hörde fotsteg där ute som sedan upphörde.

I samma sekund hade det lilla hoppet jag nyss känt försvunnit.

Spännnande?

Jag blir jätteglad när ni kommenterar och så inspirerad att skriva mer! Fick en gång väldigt många kommentarer på ett kapitel och direkt fick jag inspiration till att skriva tre till kapitel på direkten, så det hjälper verkligen! Nu har jag nämligen inga färdiga kapitel kvar. 

Kommentera gärna åsikter! 

Är det något som saknas?

Vad tror ni kommer hända? Osv. 

Tack! :) 

”Harry, can you tell us what you like about Ellie?” pep Candice.

Jag kunde känna Harry stelna till för ett ögonblick bredvid mig. Jag la min hand på hans knä och det verkade lugna honom. Jag trodde att han inte var skrämd för intervjuer?

Harry vände sig mot mig innan han tveksamt öppnade munnen.

”Well... I love her smile.” började han och hela publiken tjöt ett 'awwww' samtidigt som mina kinder hettades upp. Fan. ”and I like that I truly can be myself around her.” fortsatte Harry. ”And she makes me a better person. In her presence I feel complete.” avslutade han med ett leende och då slog det mig att Harry precis hade sagt vad jag kände för honom.

Ropen och applåderna från publiken slöts ute ur mitt huvud för en sekund och jag tittade på Harry. Talade han sanning för sin del? 

Harry's POV

Vi kunde fortfarande höra applåderna långt efter att vi gått av scenen med händerna inflätade i varandras. Jag sneglade mot Ellie som verkade ha tappat nervositeten. Vi gick mot utgången av byggnaden, där limon väntade på oss. Jag skulle precis öppna ytterdörren, men avbröts av en okänd röst.

”Ellie?”

Jag hann vända mig om hastigare än Ellie av nyfikenhet. Jag studerade killen som stod framför oss med ögonen fästa på Ellie. Han log ett bländande leende som avslöjade en rad med perfekta tänder. Håret och ögonen var gyllene bruna och han klädde sig som en förnäm man – det vill säga i kostym. I örat satt ett headset som gjorde det klart att han antagligen jobbade här, därmed kostymen. 

”Mason?” utbrast Ellie i ett leende.

Hon släppte min hand och slängde armarna runt killen vid namn Mason. Det orsakade mig en våg av avundsjuka, och allt jag ville var att greppa tag i hennes hand igen. Jag kunde redan känna mig hotad av den här killen.

”What are you doing here?” Ellie lät förvånad. Jag var också förvånad, vem var den här snubben?

”I work here. I'm Nelly's assistant.” skrattade han. ”I would ask you the same, but I read the tabloyds. You have a boyfriend now." Mason vände sig mot mig. "So this is the famous Harry Styles?”

Allt jag kunde tänka på var hur extremt mycket jag ogillade honom. Sättet han uttalade mitt namn tydde på att han inte var ett stort fan av mig heller.

”Oh, I'm sorry!” sa Ellie, som fick mig att ge min uppmärksamhet till henne och bryta min och svinets intensiva ögonkontakt. ”Harry, this is Mason Bard. We went to high school togheter.”

Mason sträckte fram en hand och jag tog motbjudande tag i den i ett hårt grepp. På något sätt ville jag visa att det var jag som bestämde, eller känna mig överlägsen över honom, vilket jag inte var. Han flinade och nickade mot Ellie.

”This girl was every guys dream in High School. You're a lucky man Harry.”

Allt som kom ut ur Masons mun fick mig att vilja dra Ellie närmre mig. Jag ville mer eller mindre slå till hans stora käft. Jag spände käkarna för att på sätt kunna behärska mig från att slå till honom. Okej, det kanske är lite överdrivet, men jag var väldigt överbeskyddande över Ellie. 

”I know.” svarade jag och försökte göra det klart att hon var min. Han tittade bokstavligen på henne som att hon var ledig. Vilket hon egentligen var, men det visste inte han.

”I have to get back to work. But hey, Ellie, we should catch up.”

Mason sträckte sin telefon mot Ellie som tog emot den utan att ens tänka över saken. Det störde mig. Hon skrev in sitt nummer.

”Yeah, we really should. Call me."

När vi satte oss i limon kunde jag fortfarande känna den där starka känslan av avundsjuka inom mig. Jag brukade känna mig otroligt lugn för att alla paparazzis var borta för ett tag när jag satt i limousinen. Men det här var en annan känsla. Men det var inte så konstigt i och med att jag på senaste tiden hade upplevt känslor jag aldrig trott att jag någonsin skulle få uppleva.

Ellie, som satt mitt emot mig, verkade vara gladare än någonsin. Men hon märkte att något var fel. Hon kunde alltid genomskåda mig, och tro mig, jag är svår att genomskåda.

”What's wrong?”

Jag hade två val här. Antingen kunde jag bara släppa det och gå vidare, eller så kunde jag uttrycka mina känslor. Och såklart kunde jag absolut inte låta bli att välja alternativ två. Dessutom hade jag minimal tid att tänka över saken.

”Why did you give your number to that guy?”

Ellie gav mig en frågande blick.

”You mean Mason? He wants to catch up. And I do too.”

Jag höjde rösten.

”He was looking at you like you're single! Which you're not.”

Jag började bli upprörd. Upprörd för att hon inte verkade se samma sak som jag såg. Och att hon ville träffa den där jävla Mason.

”He was not! And yes I am single! Remember? We're fake Harry. Our entire relationship. You've said it yourself!”

Ellie hade nu också höjt rösten. Detta hade faktiskt blivit till ett bråk, även om jag inte ville erkänna det.

”But I didn't mean that. For Gods sake Ellie, I kissed you!”

Sanningen i mina ord var så äkta det kunde bli. Men Ellie verkade inte mjukna upp av det.

”And then you just left me there alone!”

Tystnade kom som en våg. Jag hade inget svar på det hon nyss hade sagt. För jag kunde inte försvara mig för något idiotiskt jag gjort som det inte fanns någon förklaring till varför jag hade gjort. Jag svalde klumpen i som hade växt sig i halsen.

”And your excuse was even more stupid. That you don't deserve me? Really Harry?”

Hennes ord kom ut som en hög viskning. Jag kunde tyda att hon inte var upprörd längre. Hon var sårad. Jag skulle precis ta hennes hand för att jag trodde att det på något sätt visa henne vad hon faktiskt betydde för mig. Men jag hann inte ens snudda vid den innan Ellie hade ropat på chauffören.

”Stop the car!”

Vi stannade in vid trottoaren och jag tittade ut genom fönstret. Vi var mitt i L.A. Ellie öppnade dörren och jag ville protestera, men jag visste att det inte tjänade något till, för det fanns ingen chans i världen att Ellie skulle lyssna på mig.

”I'll take a cab home.” sa hon innan hon hårt och markerande smällde igen dörren.  

Förlåt för dålig uppdatering, men motivationen har inte varit på topp haha sorry, har fått lite respons! Men nu är kapitlet uppe! Kommentera jättegärna, så kanske det kommer ett nytt redan imorgon? ;) 

Ellie's POV

Harry tog min hand och kramade om den. Beröringen fick mig bokstavligen att glömma vart vi var på väg. Det var inte förrän strålkastarna bländade mina ögon och jublet från publiken hördes i hela rummet som jag kom på att det var en offentlig intervju framför tusentals människor.

Jag var otroligt nervös, det gick inte heller att dölja i och med att jag darrade. Harry kramade återigen om min hand och genast hade nervositeten försvunnit ur mitt system. 

Vi nådde scenen och jag kunde höra intervjuarens röst fylla rummet och applåderna sakta upphöra.

”Say welcome to Hollywood's most attractive it-couple!” skrek Nelly för att överrösta publiken.

Hon som skulle intervjua oss heter Nelly Ianstorm och är en mycket trevlig kvinna på drygt 30 år. Hon hade funnits i Hollywood-världen runt ett år – alltså var hon ganska ny. Men jag visste mycket väl vem det var och hon verkade trevlig, inte bara för att hon log hela tiden utan också för att hon hade den viben. 

När vi kom ut på scene kramade Harry om Nelly innan jag slog armarna om henne i ett leende. Applåderna och jublet upphörde helt och jag slog mig ned bredvid i soffan innan Harrys arm fann sin beskyddande plats över mina axlar.

”Don't you guys look cozy?” log Nelly och publiken visslade.

Jag var förvånad över att alla var så välkomnande. Jag menar, jag var ju Harry Styles flickvän och hans fans vill antagligen mer än gärna att Harry ska vara singel. Jag övervägde olika alternativ i en sekund men kom fram till att det antagligen var den där tweeten han gjorde för några veckor sen som hade fått dom att ändra åsikt om mig.

Jag sneglade mot Harry som log mot publiken. Han var van vid denna uppmärksamhet. Och det var inte jag, trotts att jag fått den i flera veckor nu. 

”So, I have to say. You guys are my favorite couple out there right now.” sa Nelly och blinkade. Jag besvarade hennes leende och skrattade: ”Thank you.”

”Now to the question that we all want the answer too...” Jag kände Harrys hand på mitt knä och det lugnade mig. Han visste att detta gjorde mig nervös och han visste också att hans beröringar hjälpte. ”...how did you meet?”

Jag snabbspelade manuset i mitt huvud en gång. Intervjuen var scen 4. Tidigare idag hade jag och Harry fått ett manus om vad vi skulle svara på frågorna exakt. Hur vi hade träffats var en fråga som var mest populär – eftersom jag var en ”vanlig” tjej som inte var igenkänd från kändisvärlden.

Jag harklade mig och såg till att stadga mig. Med Harry bredvid mig kändes allt okej. 

”Well... We actually met because of Simon Cowell.” Den första biten var ju faktiskt sann. ”I've known Simon for quite a while and well I met Harry and...” Jag tog en paus och väntade på att Harry skulle fylla i.

”I asked her out.” Publiken skrattade och Harry log stolt mot dem. ”And now we're together.” sa jag. Nelly såg stormförtjust ut.

”And how is it for you Ellie? With Harry being famous and all?”

Denna fråga hade inte stått i manuset. Så det fick mig att tänka efter. Hur var det egentligen?

”We can handle it, even though I personally don't like the attention. But of course I understand that I have to share him with his fans.”

Min hand fördes automatiskt mot hans bröst korg innan jag log mot honom. Jag började få ont i käkarna av att ge ett så stort leende hela tiden. I ögonvrån såg jag att publiken låg. Jag kände Harrys bröstkorg resa sig upp och ner när han skrattade.

”Were you a fan? Before you started dating him?” frågade Nelly.

”Yes I was, maybe not his biggest fan though.” erkände jag.

Det här gick ju förvånansvärt bra, vilket gjorde mig bättre till mods. Nelly och publiken verkade faktiskt gilla mig. Och det var det som hade varit min största rädsla. Att de skulle hata mig.

”So, Ellie. Tell us a little bit about yourself.”

Jag kunde känna hur alla ögon fästes på mig och hur kameran zoomade in på mitt ansikte. Men att sitta där, bredvid Harry, skrämde mig inte alls längre.

”Well. I'm 18 years old and I'm from L.A, so I grew up here. Right now I'm inbetween jobs.”

Nelly sken återigen upp i ett leende. ”Oh really? I'm from L.A too.” Jag log.

”Now it's time for the audience questions.” Nelly klappade ihop sina händer och vände blicken mot publiken. ”First up we have Candice.” sa hon sedan.

En liten flicka med bruna lockar reste sig upp och fick en mikrofon i handen. Hon kunde inte vara äldre än 10 år. Ändå såg hon så självsäker ut. Som att vara med i TV framför hela Amerikas befolkning inte var något att vara nervös över. Helt ärligt såg jag upp till henne, själv satt jag där och utan Harry skulle jag ha kissat på mig.

”Harry, can you tell us what you like about Ellie?” pep Candice.

Jag kunde känna Harry stelna till för ett ögonblick bredvid mig. Jag la min hand på hans knä och det verkade lugna honom. Jag trodde att han inte var skrämd för intervjuer?

Harry vände sig mot mig innan han tveksamt öppnade munnen.

”Well... I love her smile.” började han och hela publiken tjöt ett 'awwww' samtidigt som mina kinder hettades upp. Fan. ”and I like that I truly can be myself around her.” fortsatte Harry. ”And she makes me a better person. In her presence I feel complete.” avslutade han med ett leende och då slog det mig att Harry precis hade sagt vad jag kände för honom.

Ropen och applåderna från publiken slöts ute ur mitt huvud för en sekund och jag tittade på Harry. Talade han sanning för sin del? 

Tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer, jag blir såå glad, och såå motiverad till att skriva mer!! Jag blev jättemotiverad till att lägga ut ett till kapitel! :D Hoppas kapitelt var bra, kommentera åsikter! 

Harry's POV

”It's definitely getting colder.” sa Ellie när vi kom ut ur byggnaden.

Jag nickade instämmande.

Det blev kallare och kallare för varje dag. Det var mitten av december och julen låg runt hörnet. Även om vi befann oss i Kalifornien var temperaturen lägre än vanligt. Fast det betyder inte att värmen hade försvunnit, för det var fortfarande varmt. Det blev sällan sådär jättekallt i Kalifornien.

Vi gick tysta ett tag på gatorna som verkade vara öde för tillfället. Jag tänkte på hur jag skulle formulera mig för att orden inte skulle uppfattas på fel sätt. Jag hade en vana av att det blev så. Det var en riktigt dålig vana. Tillslut bestämde jag mig för att öppna munnen. 

”I'm sorry I ran away last night...” började jag. ”Honestly, I was just scared. I thought I had made a mistake by kissing you and--”

Det här var något som var så svårt för mig att prata om. Känslor. Jag hade aldrig kunnat öppna upp mig för många. Ellie var den första tjejen i mitt liv (förutom min mamma) jag vågat öppna upp mig för. 

”It was a mistake.” avbröt Ellie lågmält.

”What?” utbrast jag.

Hade jag nyss hört rätt?

Det var som att mitt hjärta attackerades av tusen nålar. Att höra de orden komma från henne gjorde ont. Jag ville protestera och säga att det inte var ett misstag, men jag vågade inte. Och det var väl för det bästa.

”We should just forget it... Right?” sa hon osäkert.

”Yeah... Right.” bekräftade jag och fäste blicken på mina fotsteg som tycktes bli snabbare.

Jag märkte nu att vi var framme i city. Jag kunde bokstavligt känna blickarna på oss. Det kändes lite som brännmärken. Jag tog tag i Ellies hand med en mjuk rörelse. Hon började bli nervös, det kunde jag känna. Jag var också nervös.

Vi gick på huvudgatan och jag upptäckte nu att det inte var sådär jättemycket folk, vilket var skönt. Det var trotts allt söndag. Trotts det stod paparazzis fortfarande i varenda hörn. Dem tycktes alltid finnas i min omgivning. 

Jag hade inte en blekaste aning om hur jag skulle inleda kyssen. För det första behövde vi stå stilla.

Jag stannade in och Ellie följde mitt exempel. Allt hände så snabbt och jag gjorde saker utan att tänka först. Mitt huvud var helt tungt och jag kände mig svettig. Jag drog Ellie mot mig, så att våra ansikten mötte varandra. Jag log mot henne. Inte bara för att det var en del av skådespeleriet, utan också för att jag ville det.

Hon besvarade mitt leende, och jag drog henne närmre. Ellies händer fann sin plats rung mig och jag tog djupare andetag innan min hand smekte automatiskt hennes kind.

”It's okay.” sa jag lika lågt som en viskning. Även om det var menat till henne, sa jag det också för att lugna ner mig själv.

Jag kupade min hand om hennes kind och bara gjorde det. Kysste henne alltså. 

I samma sekund som våra läppar möttes, glömde jag allt om hur vi hade kommit överens att vi skulle behålla förhållandet, oss, professionellt. Även om det nu var ”professionell” en kyss, kunde jag utan tvekan känna något mer. Känslan var så stark att jag nästan var säker på att folk omkring oss också kunde känna det. Det var inte fake, det var äkta. Jag kunde känna det. Varje blick, varje beröring, varje kyss.

Jag undrade om Ellie också kände det. Hon var den enda personen som jag inte kunde avgöra om hon kände likadant. 

Efter några sekunder lyckades jag dra mig tillbaka från kyssen, även om det var otroligt svårt. Simon hade sagt att det skulle vara en gullig kyss. Inget hångel. Jag höll fortfarande armarna om Ellie, som stod på ostadiga ben.

”Are you okay?” log jag. Hon såg snurrig ut.

”Yeah...” mumlade hon. ”Just... dizzy.” Hon la en hand över pannan och blundade.

Jag släppte taget om Ellie och greppade istället taget om hennes hand. Vi började långsamt gå. Jag kunde fortfarande känna ruset i kroppen av kyssen.

”What time is the interview?” frågade Ellie.

Nästa kapitel är klart och om ni vill ha det imorgon är det bara att kommentera! ;) 

Tystnaden spred sig i rummet efter att jag öppnat upp mig. Båda två stirrade på mig som om jag var ett spöke. 

”Well...” Louis harklade sig. ”I think we've got the old Harry back.” Han klappade mig på ryggen innan han fortsatte. ”You just proved that you've changed Harry. And that you do deserve her.”

Niall stämde in. ”Yes! And forget about Simon. He can't be the boss over your life. You should bring Ellie to my party tonight!”

Det kanske var en bra idé att ta med henne till Nialls fest. Eller inte. Jag kunde inte avgöra. 

”Talk to her. Haven't you got that interview together?” sa Louis.

Då slog det mig. Intervjuen. Kyssen. Simons kontor. Shit. Hur mycket var klockan!?

”Shit!” Jag reste mig upp hastigt. ”What time is it?”

”Two o'clock. Why?”

Jag var redan på väg ut när Louis besvarade min fråga. ”I have to be in Simon's office! Thanks for the help!” skrek jag innan jag smällde igen ytterdörren.  

Ellie's POV

”Where is he?”

Jag hörde på Simons röst att han var arg. Inte bara var det rösten, utan också det faktum att han gick fram och tillbaka i konferensrummet – som ett otåligt barn. Den här mannen kunde helt enkelt inte vänta.

Jag tog upp iphonen och tittade på klockan. 14.26. Harry borde varit här för en halvtimme sen. Jag vet inte varför vi skulle vara här, eller vad Simon ville säga men det måste ju vara något om kyssen. Och då menar jag inte när Harry kysste mig igår, utan att vi skulle se till att bli fångade på bild när vi kysstes.

Helt ärligt kände jag inte för att kyssa Harry i nuläget. Det drog mig fullständigt galen att han hela tiden gav mig mixande signaler. För att inte tala om hur jobbigt det var. Igår hade han kysst mig, och allt hade varit perfekt, tills han helt plötsligt hade han sagt att han behövde gå och lämnat mig där i regnet.

Så, jag hade bestämt mig. När vi nu sågs skulle jag föreslå att vi glömde kyssen. Hur mycket tanken av den än fick mig att vilja kyssa honom igen.

”Sorry I'm late.”

In i konferensrummet kom en trött Harry med lockarna utspridda åt alla håll. Rösten var hes och kläderna slarvigt påsatta. Jag måste medge att han såg otroligt sexig ut. Men jag tvingade mig själv att inte tänka på Harry på det sättet.

Simon harklade sig. Här kom utskällningen.

”Harry, when I say two o'clock I expect you to be here at two and not two-thirty...”

Där, stängde jag av hjärnan en sekund för att jag inte orkade lyssna på Simons utskällning. Dessutom var jag obeskrivligt trött. Jag hade inte fått mer än en timmes sömn i natt. Jag tror du kan gissa dig fram varför... Harry.

Simon stod helt plötsligt framför mig och gestikulerade med armarna i luften. Min hjärna sattes igång igen.

”Sorry?” mumlade jag.

”You and Harry have to go to the city now.”

”Why?” sa jag utan att tänka efter vad som väntade.

Hela Simons ansiktsuttryck och kroppsspråk tydde på en facepalm.

”The kiss.” sa han med en tydlig ton av irritation i rösten.

Det var då jag mötte Harrys blick för första gången sen han kommit in till konferensrummet. Jag hade ansträngt mig rejält för att inte ens snegla åt hans håll. Men nu hade jag misslyckas. Det var som att jag på något vrickat sätt drogs till honom och det var okontrollbart för min del. 

Han tittade ångerfullt på mig. Att han var tvungen att göra mig så här galen var inget jag kunde räkna ut. Men jag hade fortfarande bestämt mig. Detta kunde inte fortsätta. 

”NOW!” skrek Simon, när varken jag eller Harry rörde på oss. Vi skyndade oss ut ur konferensrummet innan vi lyckades irritera Simon mer. Simon verkade ha vaknat på fel sida idag.  

Jag hade nu lovat mig själv att aldrig ta vägen ner med Harry igen. Frågan var om jag kunde hålla detta löfte.

Kommentera gärna för mer! Jag blir så mycket mer motiverad till att skriva då!:) Kram, hoppas ni gillade kapitelt, även fast det var lite kort, men det är två delar! 

From: Ellie

Simon wants us to be in his office at 2 pm.

Ingen smiley, som jag brukade få i alla sms av Ellie. Men vad hade jag väntat mig. Jag lämnade henne i regnet igår kväll. Jag ångrade mig nu såhär dagen efter, men vad skulle jag gjort? Jag kunde inte fortsätta det här. Jag skulle prata med Ellie idag på Simons kontor. Simon... SHIT. Simon hade nämnt något om en kyss. Det var idag vi skulle kyssas inför allmänheten.

To: Ellie

See you there :)

Jag skickade iväg smset till Ellie, innan jag ringde Louis, som självklart svarade efter en signal. 

”Harrryyyyy! So, you are alive? We asumed you were dead when you didn't return our calls.”

Jag suckade. ”Funny.”

”Liam told us about giving you a ride to Ellie's--”

”Where are you?” avbröt jag.

”At Niall's, but--”

”I'm coming over.”

Sedan la jag på luren, innan Louis hann säga något, och satte mig i bilen för att köra till Niall.

Niall hade precis köpt ett hus här i Los Angeles och det var där vi brukade hänga för de mesta av tiden nu. När jag inte sov på hotellet sov jag alltid över i Nialls lyxhus. Los Angeles hade varit vårt hem de senaste 4 månaderna, nu när vi var lediga från touren och allt jobb. Jag älskade staden och funderade själv att köpa ett hus här. 

Niall öppnade direkt när jag plingade på dörrklockan. De visste att jag skulle komma och att jag var upprörd- 

”Hey mate!” sa han glatt och gav mig en kram.

När jag släppte taget om Niall attackerade Louis mig i en kram. De tittade på mig med medlidande. 

”Where are the other guys?” sa jag när vi kom in i vardagsrummet.

Det var en månad sedan, men ändå kändes det som tusen år sedan jag stod i Nialls vardagsrum. Jag tittade mig omkring. Han hade städat. Vänta... Niall städade aldrig?

”And why is it so clean in here?”

”Zayn and Liam are with their girlfriends.” sa Niall. ”And well, I'm having a party tonight!” utbrast han sedan.

Åh nej... Nialls fester slutade alltid i katastrof. Och då menar jag alltid. Senaste gången hade Zayn haft ett blått öga i veckor för att han hade hamnat i fight med någon.

”Are you sure about the party? I mean...” Jag gav Niall en blick för att visa att det inte var en bra idé.

”Harry trust me. Nothing's gonna happen!” skrattade Niall.

Jag gav upp. Detta var en konversation jag inte orkade med just nu. Jag hade ju kommit hit för att... Varför hade jag kommit hit? Louis avbröt mina tankar.

”Now, Harry you look awful. We have some of the pizza we ordered left. Let's go to the kitchen.”

Jag slog mig ned vid bordet och började kasta i mig pizzan, som om min mamma aldrig hade lärt mig något om bordsskick. Jag kom på nu att jag faktiskt inte ätit på hela dagen.

”So... What's up?” frågade Louis tillslut, efter att ha studerat mig äta någon minut.

Jag fortsatte kasta mig i pizza utan att ta en paus för att svara på Louis fråga.

”Is it Ellie?” frågade Niall försiktigt, som att han var rädd att jag skulle bli arg. Var jag arg? Nej, jag var inte arg. Jag var något annat. Förvirrad.

Mitt tuggande upphörde när den sista biten pizza var slut. Nu kunde jag inte rymma från mina problem genom att proppa i mig mat längre.

Jag nickade och tog en servett för att torka mig runt munnen. Niall reste sig från sin stol mittemot mig och fyllde ett glas vatten.

”What happened?” frågade Louis.

”I kinda kissed her.” mumlade jag tyst, men jag visste att de båda hört klart och tydligt de ord som jag nyss sagt.

Båda två såg ut att tappa hakorna. Niall satte sig ner igen. ”And you're sad because...?" Han tog en klunk av sitt vatten. "I thought you liked her.” Så fort han gav mig glaset med vatten, klunkade jag i det på mindre än en sekund och ställde ner det så hårt att en smäll ekade i köket.

”I do... But... I just keep repeating in my head what Simon said about me not falling for her. And then I think about it. I don't deserve her. The last thing I want to do is hurt her. But I couldn't help myself. I kissed her. And then I ran away.”

Tystnaden spred sig i rummet efter att jag öppnat upp mig. Båda två stirrade på mig som om jag var ett spöke.

”Well...” Louis harklade sig. ”I think we've got the old Harry back.” Han klappade mig på ryggen innan han fortsatte. ”You just proved that you've changed Harry. And that you do deserve her.”

Niall stämde in. ”Yes! And forget about Simon. He can't be the boss over your life. You should bring Ellie to my party tonight!”

Det kanske var en bra idé att ta med henne till Nialls fest. Eller inte. Jag kunde inte avgöra. 

”Talk to her. Haven't you got that interview together?” sa Louis.

Då slog det mig. Intervjuen. Kyssen. Simons kontor. Shit. Hur mycket var klockan!?

”Shit!” Jag reste mig upp hastigt. ”What time is it?”

”Two o'clock. Why?”

Jag var redan på väg ut när Louis besvarade min fråga. ”I have to be in Simon's office! Thanks for the help!” skrek jag innan jag smällde igen ytterdörren.  

Kommentera era åsikter! :) 

Han vände sig om och började gå mot sin bil. Jag, stod kvar vid dörröppningen, helt fastfrusen och tittade efter honom när han möttes av spöregnet. Det var inte förrän hela han var genomvåt som jag insåg att han faktiskt lämnade. På riktigt.

”Shit.” mumlade jag för mig själv och gav mig ut i regnet.

”Harry! Wait!” skrek jag efter honom samtidigt som jag kände hur en ökande köld över kroppen.

Harry vände sig inte om. Han fortsatte bara gå. Jag sprang ikapp honom och när jag var framme vid honom var hela jag genomvåt.

”I don't get you.” skrek jag för att överrösta regnet. Sedan sprang jag två steg för att nå hans arm. Jag tog tag i den och stannade honom. Harry vände sig om mot mig, men jag hann inte fortsatta.

Han kysste mig.

Ellie's POV

He kissed her. Without warning, without permission. Without even deciding to do it, but simply becayse he couldn't have done anything else. He needed that breath she was holding. It belonged to him.

Han kysste mig.

Jag var inte alls beredd på det, och först vacklade jag bakåt av förvåning, innan Harry la handen om min midja. Efter det hände allt plötsligt automatiskt. Jag slöt ögonen och kysste honom tillbaka, samtidigt som jag njöt av känslan som snabbt spred sig i min kropp. Det var detta jag hade längtat efter så länge. Att få röra vid honom. Att få kyssa honom.

Mina händer fann Harrys hals och bruna lockar, som var otroligt lena i mina fingrar. Hans läppar var mjuka och försiktiga – och helt perfekta mot mina. Hans tunga la sig lätt på min underläpp och jag särade mer på läpparna för att släppa in den. Harry la sina händer om mina höfter innan han pressade mig så nära, att det pyttelilla mellanrummet, som fortfarande existerade mellan oss, försvann. Värmen från hans kropp värmde upp mig.

Vi kysstes länge i det ösande regnet. Jag vet inte hur länge, men när Harry tillslut var den som drog sig tillbaka, var allt jag ville att finna hans läppar igen.

När jag sedan stod där och tittade in i Harrys ögon kände jag mig fortfarande yr från kyssen vi nyss hade delat. Om Harry inte hade hållit i mig, skulle jag säkert ha stått på ostadiga ben. Det var saker som den här killen kunde göra med mig, som jag inte kunde kontrollera.

Och bara sådär, helt plötsligt var det som att allt rasade samman. Mitt från ingenstans backade Harry tillbaka och värmen som jag nyss känt i min kropp, försvann på mindre än en sekund. Något i hans ögon hade förändrats. Han öppnade munnen för att säga något, men inga ord kom ut. Varför tittade han på mig som att han ångrade sig?

”I have to go.” sa Harry snabbt, innan han vände sig om och lämnade mig ensam i det piskade regnet.

Det var andra gången på två dygn som han sagt sådär och bara lämnat mig. 

Jag stod kvar och lyssnade till ljudet av motorn som startade och åskådade bilen köra iväg för att sedan bli mindre och mindre.

Jag vet inte vad som nyss hade hänt, ännu mindre vad Harry höll på med.

Jag körde längs de tomma gatorna i downtown L.A. i genomblöta kläder med huvudet för fullt av tankar. Det var helt öde ute. Inte en enda människa. Kanske var det för att det spöregnade ute eller det faktum att klockan var ett på natten en måndagskväll.

Jag visste inte hur länge jag hade kört runt. Det kunde vara tio minuter eller en halvtimme. Eller en timme. Två timmar... jag hade ingen aning. Men en sak var säker. Jag hade tänkt igenom samma sak tiotusen gånger under denna tid. Vad fan höll jag på med?

Jag hade äntligen gjort något jag längtat efter i flera veckor. Jag hade kysst Ellie, för jag hade inte kunnat hålla mig längre. Och hon hade kysst mig tillbaka. Och det hade varit perfekt, tills jag kommit på mig själv att det inte var rätt. Även fast det kändes så jävla rätt. 

Det hade nästan varit omöjlig att dra mig tillbaka från henne, för jag hade mer än gärna stått där i regnet för evigt. Att få hålla om henne och känna att hon på något sätt var min var en känsla som inte går att beskriva. Ändå hade jag stuckit därifrån. Och nu satt jag här i bilen, med samma fråga upprepande i mitt huvud.

Vad fan höll jag på med? 

Först vill jag bara tacka för alla fina kommentarer, jag blir så sjukt glad, TACK SÅ MYCKET! :)

Mer? Kommentera! ;) 

”Harry, we have to talk about this.”

”About what?”

Var hon tvungen att ta det längre? Jag klarade inte av det.

”About us.”

Att höra henne säga det gjorde bara ont. Det skulle aldrig bli något oss. Jag var inte värd henne.

”There's no us Ellie. It's fake, right? It's not real!”

Lögner, återigen lögner.

Jag tog min jacka och sprang ut ur rummet. Mina ögon var blöta. Shit.  

Ellie's POV

Jag höjde volymen på musiken som pumpade ut ur mina högtalare. Feel Again av OneRepublic var på repeat.

It's been a long time coming since I've seen your face


I've been everywhere and back trying to replace

everything that I've had till my feet went numb


praying like a fool that's been on the run


Heart still beating but it's not working


it's like a million dollar phone that you just can't ring


I reach out trying to love but I feel nothing


Yeah, my heart is numb

Regnet smattrade hårt mot fönstret. Jag la mig ner under täcket igen och bara lyssnade på ljudet av dropparna mot fönstret med slutna ögon. Jag älskade ljudet av regn. Det fick mig att bli avslappnad.

Hela dagen hade jag legat i min säng och bara lyssnat på musik och på regnet. Det ändå jag hade lyckats få i mig var några chips. Jag kunde inte sova, jag kunde inte äta. Jag kunde bara tänka på en sak. Harry.

Jag spelade upp gårdagen i huvudet flera gånger. Igår hade han sagt att det inte var något oss. Att det bara var på låtsas. Jag kunde inte längre ignorera det jag kände för honom. Jag var på väg att falla för honom. Men han kände inte likadant. Det hade han gjort klart för mig igår.

Jag tog upp mobilen i hopp om att Harry hade skrivit något. Men det hade han inte. 2 sms från Simon väntade mig.

From: Simon Cowell, 3 hours ago

Hi Ellie! I'm just letting you know that you and Harry are beeing interviewed in two days as couple. And you have to be caught kissing on camera before that! /Simon

From: Simon Cowell, 47 minutes ago

Did you get my text? Come to my office tomorrow and we'll discuss time and place for the kiss. Bring Harry with you.

Jag orkade inte mer. Hur skulle jag kunna kyssa Harry nu?

To: Simon Cowell

Okay, see you tomorrow. /Ellie

Jag la mig ner i sängen och kände hur en stor tår föll ner för min rosiga kind. Varför var jag tvungen att falla för honom? Jag ville det inte. Men i hans närhet kände jag mig... fulländad. Jag hade aldrig upplevt något sådant förut. Bara hans beröringar fick mig att tappa andan.

Mina tankar avbröts av dörrklockan. Av ren vana tog jag en titt genom sovrumsfönstret. Därifrån kan man precis se konturerna av vem som stod utanför min port. När jag såg de välbekanta lockarna tillhörande gestalten utanför, tog jag ett hastigt steg tillbaka, som om jag var rädd att han skulle se mig. Harry.

Jag kände mig yr. Inte så att jag mådde illa eller var spyfärdig, utan bara tom i huvudet.

Jag lyckades ta mig ner för trappan, som kändes hundra mil längre än vanligt, och öppnade dörren.

Harrys ögon mötte mina och jag tog ett djupare andetag. Det var som gårdagen all-over-again. Bara att den här gången var Harry helt och hållet nykter.

Att bara se på honom när han stod där gjorde mig nervös.

Ryck upp dig Ellie. Han ska inte få dig att känna såhär. Jag harklade mig.

 ”What are you doing here?” sa jag och försökte låta uttråkad, men misslyckades halvt.

”We need to talk.”

Harry lät ångerfull. Varför gjorde han såhär mot mig?

”I think you made yourself very clear yesterday Harry.” sa jag kallt.

”I lied.”

Harrys röst var hes och sådär sexig som vanligt. It literally killed me.

”It's not fake... Us. We're not fake.” fortsatte Harry.

Helt plötsligt hade han förvandlats till en blyg pojke. Det var nästan så att han stammade. Det var gulligt.

”Then why did you say so?” pressade jag. Det var ett misstag från min sida. Harry började dra sig tillbaka.

”Because. You deserve better-- I-- I'm sorry. I shouldn't have come here.”

Han vände sig om och började gå mot sin bil. Jag, stod kvar vid dörröppningen, helt fastfrusen och tittade efter honom när han möttes av spöregnet. Det var inte förrän hela han var genomvåt som jag insåg att han faktiskt lämnade. På riktigt.

”Shit.” mumlade jag för mig själv och gav mig ut i regnet.

”Harry! Wait!” skrek jag desperat i hopp om att han skulle stanna, samtidigt som jag kände hur kylan spred sig över kroppen.

Harry vände sig inte om. Han fortsatte bara gå. Jag ville inte släppa honom, så jag gjorde det jag kunde. Jag sprang ikapp honom. När jag var framme vid honom var hela jag genomvåt. Jag insåg inte förän då att jag stod där i bara ett linne och att det faktiskt var flera minusgrader. 

”I don't get you.” skrek jag för att överrösta regnet. Sedan tog jag ytterligare två stora steg för att kunna nå hans arm. Jag tog tag i den och stannade honom. Harry vände sig om mot mig, men jag hann inte fortsatta.

Han kysste mig.

 Fokusera Ellie. Han är full. Han vill bara utnyttja dig. Det är på låtsats. Dessa tankar fick jag upprepa några gånger innan jag kunde rycka upp mig. Harrys hand gled långsamt uppför min ryggrad. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet innan jag harklade mig.

”Harry...”

Jag tog ett andetag. Mot min vilja var jag tvungen att pressa mig ur hans grepp. Hur mycket jag än ville röra vid honom, kyssa honom eller slita av hans tröja fick jag hålla mig. Det här var inte rätt.

Jag la mina händer, som darrade, försiktigt över Harrys bröstkorg.

”Stop. You're... you're drunk.” mumlade jag och sköt honom längre ifrån mig.

Han svarade inte, utan tittade bara på mig underligt. Men han tvingade mig inte tillbaka i sitt grepp. Han såg på mig med... respekt.

Harry's POV

Ellie tittade fortfarande på mig. Hon var så otroligt oemotståndlig, och jag blev helt ärligt upprörd av att inte kunna gå fram till henne och kyssa henne. Hon hade nyss avvisat mig, det fanns inget mer jag kunde göra. Jag skulle helt klart få ångra mitt fylle-agerande imorgon.

Jag vet inte hur länge vi hade stått där, men tillslut öppnade jag munnen, utan att ens tänka mig för, men jag var tvungen att be om ursäkt.

”I'm sorry.” sluddrade jag.

Jag såg mig omkring, men allting snurrade.

”I'm sorry.” upprepade jag innan jag vände mig om för att öppna dörren, men istället lyckades jag snubbla över golvet. Hur skulle jag ta mig hem när jag var dyng-rak och okapabel till att göra något själv? Men såklart kom Ellie till min räddning.

”Harry, you can stay here.” sa hon mjukt.

Jag öppnade munnen för att säga något, men allt jag kunde känna var hur kräk var på väg upp ur mig. Jag vet inte hur jag lyckades men i nästa sekund låg jag över toaletten och tömde min mages innehåll i den.

Det kändes som flera timmar innan jag äntligen var klar. Mitt huvud dunkade fortfarande och allt snurrade när jag reste mig upp mor handfatet. Där gurglade munnen, för att få bort smaken av spya. Som tur hade jag ett tuggummi i fickan.

När jag kom ut ur badrummet igen – kravlandes på alla fyra – hade Ellie slagit sig ner på ett trappsteg i trappan. Hon gav mig en bekymrad blick.

”Are you mad at me?” sa jag.

Som sagt kom saker ut ur min mun utan att jag hann tänka – som det brukar vara när man är full.

Ellie drog en hand genom det blonda, fylliga håret och gav mig sedan ett leende.

”No, Harry. I'm just confused.” suckade hon.

”Confused about what?”

”Errh, just-- forget it. We have to sleep now.”

Hon gäspade, och jag likså. Sedan la hon min arm över hennes axlar och bar mig upp för trappan. Hur jag än försökte, klarade jag inte av att gå själv.

Efter detta blev allting svart.

Jag vaknade av att solljuset var rakt i mina ögon, och värmde upp mitt ansikte. Jag öppnade ena ögat och kände en växande huvudvärk, som blev värre för varje sekund som gick. Minsta lilla rörelse fick mig att jämra mig.

Jag tittade mig omkring och insåg att jag befann mig i ett främmande sovrum. SHIT. Hade jag hookat up med någon igår? HELVETE. Men så hörde jag en bekant röst som till och med fick min huvudvärk att lägga sig lite. Ellie.

”Harry? Are you awake?”

”Yeah.” lyckades jag få ur mig.

Hon kom fram till mig och satte sig på sängkanten. Jag reste mig långsamt upp för att stödja huvudet och ryggen mot väggen. Jag försökte komma ihåg hur jag hamnade här, men efter min och Nialls dans på bardisken var allt ett svårt hål.

”Drink this.” sa Ellie och gav mig ett glas vatten.

I samma ögonblick som jag tog en klunk, insåg jag att jag bara hade kalsonger på mig under täcket. Och jag låg i Ellies säng. Halvnaken. Det kunde bara betyda en sak. Jag harklade mig. 

”Did we...?” jag nickade mot sängen och kände hur kinderna hettades upp.

Ellie gav ifrån sig ett pinsamt skratt.

”Nooooo. Ergh... You came here last night, drunk as hell and...”

”And what?” sa jag nyfiket med en skamsen ton i rösten.

Jag var trotts allt sjukt glad över att vi inte haft sex. För att om jag skulle ha sex med Ellie, skulle det vara något jag vill komma ihåg för alltid. Fan vad cheesy det där lät. Men det var sant. Släpp det Harry.

”Nothing.” mumlade Ellie och fäste blicken på marken. Jag ställde ifrån mig det tomma vattenglaset och harklade mig.

”Well, obviously something happened Ellie.” sa jag lite seriösare än jag varit innan.

”Not really. You were just really drunk.” svarade hon osäkert, fortfarande med blicken nere i marken. Hennes kinder hade färgats ljusrosa. Ellie var otroligt söt ut när hon rodnade.

”But I want to know what happened.”

”Why?”

”Because if we did something and I don't remember it... I wanna try to remember it.”

Jag vet inte varför jag nyss erkänt detta. Men Ellie log mot mig, så det måste varit ett bra tecken trotts allt. Några sekunder av tystnad följde, och Ellie tvekade innan hon äntligen sa något.

”You just kissed me on my neck.” sa hon pinsamt, med en lägre ton i rösten än innan. I samma sekund blev hennes kunder ännu rödare. Jag kände hur även mina kinder hettades upp.

”Oh, I'm sorry...” mumlade jag skamset och fäste blicken på kudden liggandes på golvet.

”Don't be.”

Ellie fångade upp min blick återigen och log mot mig – med det där leendet som alltid fick mig att smälta. Hela jag sken upp i ett leende, och allt jag ville var att hon skulle bli min. Men det var inte så enkelt. Jag vet inte vad det var som hände mellan oss, men en sak visste jag säkert. Jag var inte bra för henne. Hon var värd något bättre.

Jag harklade mig och leendet på mina läppar raderades.

”I have to go.” sa jag rakt på sak och sköt ifrån alla tankar om att hon någonsin skulle kunna bli min. Jag klarade inte av att vara i hennes närhet längre.

”Why?” frågade Ellie. Fan också.

”I just have to okay?” snäste och började ta på mig kläderna. Jag skulle precis gå ut men avbröts av Ellie.

”Harry, we have to talk about this.”

”About what?”

Var hon tvungen att ta det längre? Jag klarade inte av det.

”About us.”

Att höra henne säga det gjorde bara ont. Det skulle aldrig bli något oss. Jag var inte värd henne.

”There's no us Ellie. It's fake, right? It's not real!”

Lögner, återigen lögner.

Jag tog min jacka och sprang ut ur rummet. Mina ögon var blöta. Shit.  

Oj, där träffades Harrys soft spot... Kommentera för mer! :) 

Previously (Harry's POV):

Jag vaknade av oväsen utanför mitt fönster. Jag stelnade genast till av rädsla. En blick på klockan och jag såg att den var strax efter tre. På natten. Min första tanke var att ett inbrott var på gång, så jag reste mig upp ur sängen. Men så lyssnade jag noga och kunde höra en bekant röst. Harry.

”Ellie! I know you're in there! Open up!” ropade han. Han var full.

För en sekund glömde jag helt bort att Jake var i sängen. Men när jag tittade efter honom, var hans plats bredvid mig tom. Shit. Jag hörde ytterdörren öppnas där nere. Helvete. Jag drog slarvigt på mig min morgonrock och nästan slängde mig ner för trappan. Men det var för sent.

”Dude! It's three o'clock in the morning for God's sake!” hörde jag Jake fräsa irriterat mot Harry.

Jag kunde inte se Harrys reaktion, där jag stod bakom Jake, som endast hade underkläder på sig.

Jag tog ett par lätta steg för att kunna se Harry. Likt varje gång jag ser honom, slog hjärtat ett extra skutt. När hans ögon mötte mina försvann plötsligt Jake och det var som att han inte var där längre.

”Ellie?” uprepade Jake. Han hade nu vänt sig om från Harry och fäst sina ögon på mig. Jag hade inte noterat orden som nyss kommit ut ur hans mun. Jag hade bara sett på Harry, och varit som i trans.

”What?” fick jag ur mig.

”Do you know this guy?” frågade Jake och pekade frustrerat på Harry.

Han var irriterad. Även fast Jake och jag bara var ”friends with benefits” visste jag nog innerst inne att Jake hade några slags känslor för mig. Känslor som jag inte kände för honom. Avundsjukan i hans röst gick inte att missa.

”Yeah, he's my b---... my friend.”

Jag mötte Harrys blick återigen. De gröna ögonen var fyllda av besvikelse och upprymdhet. Varför var han här? Inte för att jag hade någonting emot det. Jag kände mig fulländad i hans närhet. Jag var tvungen att tvinga ut tankarna ur mitt huvud.

Jag la en hand lätt över Jakes muskulösa arm och harklade mig.

”Jake, you have to go now.” sa jag så lugnt och sansat jag kunde.

Det kunde vara svårt att köra ut Jake utan att han skulle bli sur. Min hand var fortfarande på Jakes arm och jag kunde känna Harrys blickar på min beröring av Jake, samtidigt som Jakes arm spändes under min handflata. Snälla, få inte ett utbrott bad jag till Gud.

Jag verkade ha blivit hörd, för i nästa sekund var Jake på väg upp för trappan och innan jag hann blinka var han nere igen med kläderna i handen. Han stormade ut genom dörren så agressivt att Harry nästan trillade omkull. Harry såg sig förvånat över axeln när Jake rivstartade sin bil och körde iväg.

Det var inte förän Jake var utom synhåll som Harry vände sig mot mig igen. Jag tog tag om hans arm och drog in honom i huset och stängde dörren. Att bara röra vid Harry fick mig att vilja dra honom närmre mig. Men jag kunde stålsätta mig.

”What are you doing here Harry?” sa jag tillslut. ”You're dunk.” la jag till.

Harry ignorerade min fråga med en annan.

”Who was that?” sluddrade han och nickade lätt bakåt.

Jag vet inte varför men avundsjukan i Harrys röst fick mig nästan att bli glad. Jag bet mig hårt i underläppen. Även när Harry var ett vrak, var han otroligt oemotståndlig. Det drog mig galen.

”That was Jake. We were just...”

”Having sex?” avbröt Harry.

Han tittade på mig med besvikelse. Det fick mig att ångra att jag bjöd hem Jake från början. Men vem var Harry att ha åsikter om mig? Det var inte direkt så att han var bättre. Innan han kommit hit hade han säkert haft någon random tjej hos sig. Avundsjukan som växte inom mig fick mig att vilja göra Harry lika avundsjuk.

”So what?” sa jag självsäkert. Han skulle inte knäcka mig.

Harry avbröt ögonkontakten mellan oss och svarade mig inte. Han bet sig hårt i underläppen sådär sexigt, innan han tog ett steg mot mig. 

”You know...” sa han lågmält. Jag märkte inte förän nu hur nära han faktiskt var. Farligt nära. ”I haven't had sex in a week.”

Jag kände Harry lägga sin hand på min höft och jag fick kippa efter luft. Hans lätta beröring fick mitt hjärta att slå snabbare än någonsin. Harry drog mig tätt intill. Kontakten med hans kropp gjorde mig alldeles varm. Kinderna hettade. Jag svalde. ”Because of you Ellie.” viskade Harry i mitt öra.

Rysningar for genom min kropp. Harry drog mitt hår bakåt långsamt och varsamt. Hans fingertoppar snuddade vid min kind och sedan min hals, innan han kysste han mig lätt i nacken. Jag andades allt tyngre. Harrys läppar lämnade min hals och allt jag ville göra var att radera de få centimeter som skiljde oss åt. ”All I can think about is you Ellie.” viskade Harry innan hans läppar återigen fann min hals. Jag bet mig allt hårdare i läppen.

 

          

 

 

Fokusera Ellie. Han är full. Han vill bara utnyttja dig. Det är på låtsats. Dessa tankar fick jag upprepa några gånger innan jag kunde rycka upp mig. Harrys hand gled långsamt uppför min ryggrad. Jag slöt ögonen och skakade på huvudet innan jag harklade mig.

”Harry...”

Jag tog ett andetag. Mot min vilja var jag tvungen att pressa mig ur hans grepp. Hur mycket jag än ville röra vid honom, kyssa honom eller slita av hans tröja, fick jag hålla mig. Det här var inte rätt.

Jag la mina händer, som darrade, försiktigt över Harrys bröstkorg.

”Stop. You're... you're drunk.” mumlade jag och sköt honom längre ifrån mig.

Han svarade inte, utan tittade bara på mig underligt. Men han tvingade mig inte tillbaka i sitt grepp. Han såg på mig med... respekt.